Ett kontextuellt, postmodernt helgonideal. Av Lars Larsen
Det gör mig ledsen att helgonbiografierna är så fulla av legender. Det skymmer sikten, och känns pråligt, bombastiskt och tillrättalagt, alltid i enighet med respektive kyrkas teologi som skriver legenderna. Vad skulle hända om kyrkohistorikerna lade lika stor historisk-kritisk möda ner på helgonlegenderna, som exegeterna gör med Bibeln? Kommer detta någonsin att ske? Kanske har de inte tid och ork. Bara Franciskus av Assisi-forskningen skulle nästan kräva en egen institution på de teologiska fakulteten, så stor är litteraturen om honom redan, och så mycket mer forskning behövs. Är inte Franciskus' skrifter och legenderna kring honom nästan lika omfattande som Nya Testamentet? Ändå befinner sig forskningen kring honom där bibelvetenskapen befann sig på 1600-talet och 1700-talet, kanske. Man anammar honom ytterst okritiskt över hela kristenheten.
Jag har inte orkat läsa mycket om Franciskus, fast han är en av mina favoritgestalter i hela kyrkohistorien, p.g.a. min avsmak för legendbildningen kring honom, som gör att han känns, inte som en människa, utan som ett typiskt helgon, omänsklig, utan materia. Det jag har gjort, är att läsa mellan raderna, snappa upp det viktigaste och trovärdigaste, och försöka lista ut resten själv, med hjälp av fantasin.
Men legenderna är inte heller helt utan betydelse. De är ofta symboler för något djupare, dom vill gestalta en anda hos den legendariske gestalten. Precis som legenderna i Bibeln. Och legenderna ingår också i en vidare kontext av andra legender och symboler, samt har en egen legendteologi. Allt detta borde utforskas av "Franciskusexegeter", dessa borde t.ex. göra djupa utforskningar av de kulturmiljöer och andra miljöer som Franciskus levde i och vari legenderna om honom kom till. Allt betyder något.
Om vi lyckas dekonstruera Franciskus och helgonen, kanske det skulle vara lättare att skapa ett genuint, kontextuellt, postmodernt helgonideal, precis som den kontextuella teologin (kontextuell betyder "som är i ett sammanhang eller i en kontext") gjort med Jesus. Tyvärr har den överdrivna legendfabriceringen gjort detta ytterst svårt, och har bidragit till att våra tiders kontextuellt förankrade helgon inte igenkänns, utan ofta hamnar på dårhuset och i fängelset eller i finkan, vilket är ytterst tragiskt, och säger något om vår tids stela och kalla andlighet, där man gör precis som Jesus sa om fariséerna, "Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas minnesstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. Därmed vittnar ni om er själva, att ni är söner till dem som mördade profeterna. Fyll då också ni era fäders mått!" (Matt. 23:29-32). Alltså, man närmast tillber de gamla helgonen och korsfäster sin samtids helgon. Som oftast i kyrkohistorien, och som ju fariséerna gjorde med sin tids profeter och helgon.
En av vår tids största utmaningar är att utforma en helgonteologi utifrån det vi idag vet om världen, precis som vi bör göra med resten av teologin, och min erfarenhet är att vi här har mycket att lära oss särskilt av de heliga dårarna genom historien och våra postmoderna dårar på dårhusen, som ofta är heliga dårar på ett eller annat sätt. Jag håller med professor Per-Arne Bodin i denna artikel, att "dåren i Kristus är en postmodern helighet", eller med andra ord, en helighet som passar för vår tid. Inte minst när vi tänker på ekoteologin. En helig dåre, Diogenes av Sinope, hade naturen som sitt ideal, och gjorde många av sina provocerande, "dåraktiga" handlingar i enlighet med detta. Dessa samband borde ekoteologin upptäcka, för att bli vital och hållas vital. Ekoteologi är förresten kontextuell teologi på högsta nivå.
Men låt en sak vara klar; den som idag ger sig in på en bana som kontextuellt helgon * eller helig dåre, bör akta sig för polis, väktare och psykiatriker (samtidens oheliga treenighet) mer än Jesus aktade sig för fariséerna och de skriftlärda, enligt myten. Och det rejält. Och om hen inte lyckas i detta, p.g.a. den naivitet som är svår att undvika i den heliga dårskapen, finns det alltid hopp, hen ska inte ge upp hoppet.
* Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet (i Nya Testamentet) till "de heliga som bor i Efesus". En skara helgon? Något normalt i den första Jesusväckelsen? Antagligen. Något liknande finner du i de flesta genuina Paulusbrev.
Foto av Titti Spaltro
