Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

Något om den mytologiska "underjorden", samt om Thomas Karlssons andevärld. Av Lars Larsen

Publicerad 2018-11-18 14:37:00 i Andevärlden och det paranormala, Djuren, Döden, Helvetet, Livet efter döden, Mystiker och mystika upplevelser, Mytologi, Naturmystik, Naturromantik, Paradiset/himlen, Universalismen/apokatastasis (allas slutliga frälsning), Urfolk,

Jag har skrivit förr i denna artikel om de ”hedniska”, mytiska föreställningarna om ”undervärlden", "underjorden”, och sagt att de oftast inte har något med katolska kyrkans medeltida underjord, helvetet, att göra, dvs. ett ställe där de fördömda pinas.

Religionsvetaren, esoterikern och astralresenären Thomas Karlsson skriver i boken ”Astrala resor ut ur kroppen” (astral betyder ungefär ”andevärldslig”) från 2005 följande: ”Shamaner i alla tider har känt till att det inte enbart finns världar som sträcker sig upp mot högre och ljusare nivåer, utan att det också finns underjordiska världar som sänker sig ner i mörkret.” (s. 114)

Underligt att en astralresenär som samtidigt är religionsvetare vid Stockholms universitet, inte har greppat en så grundläggande sak i hednisk mytologi som att denna oftast inte opererar enligt dualismen där ”uppåt” är himlen och ljuset, och ”neråt” är helvetet och mörkret, utan att den s.k. "underjorden" har ofta helt andra betydelser. Ja, lite som att vilda urfolk heller inte betraktar natur och djur som något ”lägre” och människan som något ”högre”. Nej, djur kunde vara gudar och andeguider. Det går helt enkelt inte att projicera västerländska hierarkier på de vilda urfolken och deras mytologier.

Underjorden för den s.k. ”hedendomen” och de vilda urfolken var ofta synonymt med ”Hades”, dödsriket, en plats dit alla döda gick, inte bara de brottsliga utan även helgonen. Och i antik grekisk mytologi låg ”de Elyseiska ängarna” eller ”De lyckligas öar”, ja platsen för de av gudarna älskade döda, viloplatsen för modiga krigare och andra utvalda, just i underjorden. ”Elysium” har ofta varit en benämning på paradiset inom klassisk poesi.

I Navahoindianernas mytologi är underjorden helt enkelt platsen som deras förfäder kom ifrån.

Karlsson skriver också att den medeltida katolska ”himmel och helvete – andevärlden” utgör en mer komplett beskrivning av verkligheten än den typiska andevärld som beskrivs i modern esoterisk litteratur. Jag har svårt at förstå detta. Ingen esoteriker har förnekat förekomsten av mörka astralvärldar och osaliga andar. Vad är det han behöver i den katolska medeltida andevärlden? Den hämndgirige guden, den personlige djävulen, den evigt långa pinan? Inget av detta existerar. Det finns annars en dragning till det andliga mörkret hos Karlsson, och som kommer fram i hans tendens att tala som om det för astralresenären inte finns något fel i att utforska astralvärldens mörka sidor, ty allt är uppbyggt av ljus och mörker och det mörka behöver också bejakas.

Karlsson skriver att ”För att kunna utforska mörkrets dimensioner måste vi slå hål på uppfattningen att de ljusa världarna skulle ha något att göra med mental upplysning. Ljusa världar kan vara lika förblindande eller upplysande som de mörka världarna.”

Då har Karlsson missförstått vad andligt mörker är, och verkar projicera sitt eget mörka fantasiliv (han beskriver mörka astralresor som han gjort, i boken, och det är inget man vill fördjupa sig i) på naturen, verkligheten, som är paradisisk i sitt innersta. Och han liknar i sin nyfikenhet på mörkret en faustisk vetenskapsman på medeltiden som i sin förvrängda kunskapstörst, för att bemästra kroppen och sjukdomarna, rotar i gamla ruttna lik som han i hemlighet om natten grävt upp ur någon grav på en mycket helig plats, en helgongravgård. Ja, sådan som de flesta vetenskapsmän är, som lämnar efter sig en förstörd natur, plågade djur och plågade fattiga. Detta är den faustiska andan; att sälja sig till mörkret för att få kunskap. Ja, man märker att Karlsson är vetenskapsman. Och att han betvivlar livets fortsättning efter döden, vilket han bekänner i boken (också det en mörk fantasi).

Varför ska man plåga sig med mörka fantasier, och sedan ännu gå ut och mena att andligt mörker är en del av naturen och den yttersta verkligheten? Det är totalt meningslöst självplågeri, och det särskilt då det finns så mycket ljus och skönhet att glädjas åt och näras av. Karlssons kärlek till det andliga mörkret är fantasins förorening av sig själv. Likt att förorena små barns fantasi med detaljerade utmålningar av de förmodade eviga helvetesstraffen. Jag kollapsade en gång psykiskt när jag grubblade för mycket på sånt, i ångest. Karlsson leker med elden, det är som att syssla med de mörka sidorna av cannabis och LSD, syssla med dåliga trippar. Bara tokstollar vill utforska sånt.

Karlsson glömmer också att hans astralresor inte heller behöver ha något att göra med den verklighet vi alla går in i efter döden (han glömmer att astralvärlden är en fantasivärld), ty han lever i en civiliserad verklighet, full av mörk fantasi, medan vi i döden går tillbaka till naturen, naturens innersta, mikrolivet, som jag av allt jag lärt mig av min djupdykning i naturen som vildman, kommit fram till att är lika paradisisk som den värld vi kom ifrån som nyfödda, och som ligger som en aura runt de nyfödda, lite som den engelske romantikern William Wordsworth diktar:

“And not in utter nakedness,
But trailing clouds of glory do we come
From God, who is our home:
Heaven lies about us in our infancy!”

(från dikten “Ode on Intimations of Immortality”)

Atomerna är bortom himmel och helvete, de lever i samma paradisiska ro som man kan se hos en flock kor som betar en vacker sommardag, och som stadsmänniskor och civiliserade överlag har svårt att förstå och leva sig in i, ty de lever i en så stressad och orolig verklighet att det inte är konstigt att de fantiserar om himmel och helvete istället för om kornas andevärld bortom allt detta, som man bara kan leva sig in i genom att själv leva som en ko, som ett djur i naturen. Men “himmel och helvete –andevärlden” speglar den dualistiska, manodepressiva verklighet som de civiliserade lever i, och som man ser allt mindre av ju längre bort från civilisationen man kommer. Denna verklighet är en kombination av rikemanslyx och slaverihelvete, och dessa två verkligheter finns ofta i en och samma civiliserade person, vilket skapar hens andevärld också. Man får betala himlen med helvetet, så att säga. Korna behöver inget av detta, utan de lever i den enkla förnöjsamhet som är grunden för all psykisk stabilitet; man faller inte så djupt om man inte klättrar så högt. Men denna verklighet är inte bara kornas, utan hela den vilda naturens verklighet, den yttersta verkligheten, tillvarons innersta, dit man alltid kommer förr eller senare, efter alla sina strapatser, som den förlorade sonen. Och det är dit vi alla går när vi dör, vi förlorar nämligen all vår rikedom, och all vår misär också, och går nakna som nyfödda barn in i något som är bortom allt detta, lika bortom som de där korna på ängen en vacker sommardag. Det är för de civiliserade vuxna att avgiftas från ett slags ”narkotikamissbruk” med allt dess himmel och helvete, alla dess extatiska och dåliga trippar, och komma in i ett normalt och sunt liv med normala vanor och rutiner (naturens vanor!), där man får sin glädje genom meningsfulla sysslor och solidaritet med Livet istället för genom giftiga preparat.

Detta är vad som väntar oss bortom floden, om mina aningar stämmer, och vi skall inte låta varken Karlssons eller de kristna fundamentalisternas mörka fantasier skrämma oss och förorena vår fantasi.

Ja, om vi ska börja tro att Karlssons astrala fantasi har något med livet efter döden och den yttersta verkligheten att göra, då kan vi lika gärna köpa Mary Baxters (en frikyrklig fundamentalistpastor som besökt himmel och helvete) absurda andevärld. Nej, dessa världar tillhör civilisationens fantasiskapelser, och kan inte bestå i dödens renande katharsis, utan faller av oss som ett cannabisrus. Där bortom väntar oss något helt annat, som inte kan uttryckas på civiliserat språk, anat i mystika upplevelser, anat bäst när vi liksom misstag glidit in i ”det vegetativa livet” som mystikern Hjalmar Ekström talar om, och som blivit alltmer sällsynt allteftersom civilisationen förintat fler och fler sprickor i ”andeasfalten” där vilt mänskligt själsliv kan växa, med sin totalitära själsliga ”hygien”.

Men den som varit med om såna ”misstag” och fattat vad hen var med om, hen vet varför hen kan lita på verkligheten.

Våra antropomorfistiska andevärldsfantasier som civiliserade är inget att lita på, ty gör man det, hamnar man snart i New Age-träsket, där hur flummiga teorier som helst får frodas fritt, och som Karlsson inte helt lyckas undvika i sitt författarskap, vilket var att vänta med tanke på genrén.

 

 Foto av Titti Spaltro

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela