Klimatpilgrimer

"And so, I sit in the meeting room in the psychiatric hospital. I am a dream patient. Complacent, calm, always smiling to the staff and understanding that they have a tough job. I smile despite the fact that I have been detained for more than a month, that I am ready to go home, that actually I have a life outside the hospital. But no, they continue ‘treating’ me as if something is wrong with me. Nothing is wrong with me, I just hold some bizarre thoughts. The first time I ended up in a psychiatric hospital, I thought I was Buddha — you know, just a ‘normal’ feeling when you experience enlightenment. I felt happy and divine. I thought that I had finally arrived. Only I didn’t realise that the destination would be psychiatry which crashed my happy feelings one by one, attaching to them a feeling of shame. They don’t want to admit that psychosis can indeed be a spiritual awakening that only a few can dream of. They define it as ‘illness’ and say that what you experience in your psychosis isn’t real. How do they know?"

 

(Utdrag från denna artikel: Who are they to say I wasn´t Buddha?", av Ekaterina Netchitailova, PhD)

 

Min kommentar: Ja, den som inte blir lite andligt förvirrad ibland i ett starkt andligt uppvaknande, han har nog ofta inte vaknat så djupt. Att vakna andligen är som att komma till ett främmande land där du inte kan språket. Du fattar inte kulturen. Du blir förvirrad och vilsen. Kanske får du en kulturchock? "Psykosen" är ofta en andlig kulturchock (jag har bevittnat detta hos mig själv och andra mentalpatienter). Oförmågan att tolka vad som sker inom en när det gudomliga bryter fram. Det ska man inte straffas för med psykiatrisk fängelse och påtvingade gifter, utan man ska ledas varsamt vid handen av andliga mentorer, mästare, lärare, schamaner.