Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

Predikan över liknelsen om de tio jungfrurna. Av Lars Larsen

Publicerad 2018-11-26 13:22:00 i Andliga väckelser, Civilisationens kollaps, Domedagen/apokalypsen, Insekterna, Jesu återkomst, Jesus, Kontextuell teologi, Kristendomskritik, Naturens återkomst, Paradiset/himlen, Paradismänniskan, Predikningar,

Vi läser i Matteusevangeliet 25:1-13:
 
"Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer."
 
Denna liknelse har spekulerats över genom hela kyrkohistorien, i otaliga predikningar och bibelutläggningar. Det har varit en kärntext i den populära föreställningen om Jesu återkomst. Den har ofta tolkats som en allegori över vad som kommer att hända vid Jesu återkomst i de yttersta tiderna. De fem oförståndiga jungfrurna har liknats vid sovande, världsliga kristna, och de fem förståndiga jungfrurna vid "bruden", de heligas församling, den sanna kyrkan. Att brudgummen kommer i liknelsen, har ofta tolkats som att Jesus kommer för att hämta sin "brud",  det s.k. "uppryckandet" ("rapture"). Att ha olja i sina lampor har ofta tolkats som att ha den Helige Ande inneboende i sitt hjärta, det som personer i Kristi sanna församling har enligt många. Att inte ha olja, är att vara en "världslig", ljummen kristen, som somnat andligen i de yttersta tiderna. De får inte komma med i "uppryckelsen", utan lämnas kvar, så att de får uppleva Antikrists förföljelse av de kristna (så enligt pretribulationisterna, se wikipediaartikeln om uppryckandet). Detta är att inte få komma in i bröllopssalen, enligt dem. 
 
Du förstår att detta är mytologi. Det kommer inte att gå så bokstavligen. Men Jesu återkomst kommer, dock i en form ytterst få kristna hade väntat. Jesu återkomst är en symbol som jag försökt förstå i denna lilla skrift. I korthet går det ut på att Jesu återkomst är Naturens och "paradismänniskans" (Jesus är en arketyp) återkomst efter att civilisationen, Babylon, kollapsat. Kanske de första kristna anade något av detta, och klädde det i symbolisk, mytologisk klädnad. 
 
Brinnande kristna i alla tider har profeterat eldigt om en mytologisk domedag, och en mytologisk Jesu återkomst, där vi rycks magiskt upp i skyarna för att med förvandlade kroppar fira Lammets bröllop med Jesus och helgonen. Och återkomsten skulle alltid ske inom deras egen livsstid. 
 
Men det märkliga och tragiska är, att när den riktiga domedagen, Naturens domedag kommer, såsom den håller på att komma i vår tid i form av våra livsförutsättningars smygande förstörelse, då sover nästan alla som kallar sig kristna. Sover som stockar. Även de som går för att vara brinnande. Och man talar inte ens om denna domedag som den sanna domedagen. Man fortsätter tala om den mytologiska domedagen som den verkliga domedagen. Vad som händer i naturen går nästan obemärkt förbi, man ser detta figurera i marginalen som "tidens tecken" på att den mytologiska domedagen närmar sig. Naturens domedag är övermålad av ett tjockt lager av bokstavligt tolkad mytologi. Vaknar man och reviderar sin teologi om Jesu återkomst och om domedagen? Nästan aldrig. 
 
Dom som fattar vad som sker, dom som vakar med olja i lamporna, kallar sig ofta inte kristna. De är aktivister och rebeller av olika slag, som inte sällan riskerar fängelse och psykiatrisk tvångsvård för sitt brinnande engagemang. Precis som de första kristna riskerade förföljelse. 
 
På samma sätt som med domedagen, är det med Jesu återkomst. Man målar över arketypen Jesus´ återkomst bland människorna, med ett tjockt lager bokstavligt tolkad mytologi. Kommer de kristna att märka när "paradismänniskan" kommer åter? Det tror jag inte. De kommer att kättarförklara dessa människor, som alltid. Anse dem som "hedningar", som hädare. Förfölja dem med hjälp av väktare och psykiatri, inte minst. Ty paradismänniskan är naturmänniskan, inte nån mytologisk varelse med vita kläder och gloria kring skallen. 
 
Jesus i vår tid kallar sig sällan kristen. Tyvärr, ni kristna. Jesus i bibeln var inte ens kristen, utan jude, helt igenom judisk i sin teologi. Jesus i vår tid har inte makt och ära, inte vita kläder. Han har lortiga kläder, söndriga kläder, och han luktar ibland illa. Han tigger, han har inga pengar. Han är hemlös. Han balanserar på den tunna linan mellan fångenskap och att förfrysa sina händer och fötter en kall vinternatt. Han kommer för sent till gudstjänsterna. Han somnar på gudstjänsterna. De kristna kommer inte att känna igen honom. Ty han är inte en enda person. Så länge de kristna väntar på den där ena personen, kommer de inte att känna igen Jesus i vår tid. Ty Jesus är kontextuell, inte ryckt ut ur sitt sammanhang. Och Jesu budskap i vår tid låter som hädelse i de kristna fundamentalisternas öron. Tyvärr, så långt har de kommit från urkyrkans Jesus.  
 
Vad är att inte få komma in i bröllopssalen, för att man inte hade olja? Det är att inte känna igen Jesus när "han" kommer. Man känner igen honom om man vakar. Och han kommer när samhället blivit så senilt och brustet mitt i sin kontrollmentalitet att Jesus vågar visa sig. Vågade han visa sig på medeltiden med dess inkvisition? Jag tror inte det. Vågar han visa sig i vår tid? Knappt ens det. Vi har psykiatrin. Han kommer när han vågar visa sig. Så enkelt är det. Intill dess måste han gömma sig i Naturens varma famn. Och nu talar jag mytologins språk. 
 
Jag tror han vågar visa sig när civilisationen kollapsar. Då släpper polis, väktare och psykiatri sitt värsta grepp, äntligen, antagligen. Godhetens fördämningar brister, och den Helige Ande utgjuts över jorden. Den sista stora väckelsen, som aldrig ska ta slut. Som många gamla pingstvänner går och väntar på, fortfarande. De som kommer in i bröllopssalen när Jesus kommer tillbaka, är bara de som tar emot "honom" först, som kan glädjas först av alla eftersom de känner igen "honom". De andra kommer senare. Ingen blir fördömd och förtappad för gott. Och de som inte märker honom genast, och inte kommer in i bröllopssalen när han kommer, kommer inte in i någon stor trångmålstid, där Antikrist ska förfölja dom. Vi lever just nu i den stora trångmålstiden. Och den har pågått länge. Det är de på bottnen som märker detta, inte de rika och välbärgade. 
 
Vad skulle ropet "Se, brudgummen kommer!" vara? Vad skulle detta kunna tolkas som? Kanske något i "de yttersta tiderna" som får oss att vakna. För mig var det ett par dussin insekter i fängelsecellen i Serbien 2010 som hjälpte mig att tolka Uppenbarelseboken under en "skogsöversättning" därav till engelska som jag arbetade med under vistelsen i fängelset. Insekterna var änglar som "blåste i basun", precis som änglarna i Uppenbarelseboken. "Den sista basunen", som Bibeln talar om. Jag "vaknade" där och då (kom i min kanske kraftigaste andliga hänryckning någonsin), kärnan i min teologiska djurism föddes där (som är en "skogstolkning" av Uppenbarelsebokens fjärde kapitel). Efter en lång tid av sakta uppvaknande var detta klimaxen. 
 
Insekterna "blåser i basun" både här och där. Även vetenskapsmän har hört dem blåsa. Läs bara detta blogginlägg av mig. Eller detta nyligen av vetenskapsmannen Chris Martenson. Eller detta från den stora brittiska vänstertidningen The Guardian, en av de få seriösa tidningarna som finns (till denna artikel vill jag tillägga att jag tror mobil-, TV-, radio- och internetstrålning är den största boven när det gäller insekternas försvinnande. Så då kan du räkna ut vad som händer när vi implementerar 5G-systemet, som kommer nästa sommar. Då är det slut inom kort för oss alla, ty insekterna är näringskedjans bas och våra pollinatörer. Mänskligheten kan alltså dö ut innan klimatförändringarna tar kål på oss. Det finns inga lagar som kan stoppa 5G). Är dessa länkar nog för att du ska tro mig?
 
Underligt att det var insekter som skulle "blåsa i basun" för min del. Dessa små, sköra varelser. Men änglar är de, sannerligen, det har jag lång vildmanserfarenhet av. 
 
Jag låter dem blåsa i denna basun genom mig, ut här genom denna predikan. En del av "Den sista Guds Basun" (1. Kor. 15:52). 
 
 Foto av Titti Spaltro

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela