Aposteln Paulus är en av de mest förföljda kristna jag känner till i kyrkohistorien, en av dem som lidit mest. Se bara 2. Kor. 11:23-28:
"De tjänar Kristus – det gör jag ännu mer, för att nu tala som en dåre. Jag har arbetat mer än de flesta, suttit i fängelse mer än de flesta, fått prygel i övermått och ofta riskerat livet. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder. Till allt annat kommer det som trycker mig varje dag: mina bekymmer för alla församlingarna." (nämnas kan också att Paulus led martyrdöden i Rom, halshuggning). Därför är det intressant att se hur han bar allt detta, hur det påverkade honom. Man skulle kunna tro att han var en av de olyckligaste och mest deprimerade av helgonen i kyrkohistorien, men detta är långt från sanningen, det kan man se av hans brev. Han verkar ha upplevt närvaron av det gudomliga mitt i allt lidande. Ja, ungefär som när han sjöng lovsånger med Silas när de satt med fötterna i stocken i fängelset i Filippi (tortyr) (Apg 16:22-26). Att sådant är möjligt, bekräftas av andra kristna som vi vet mycket mera om, närmare vår tid, såsom
Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), som kastades i en likbrunn och låg där, skadad, i tre dagar, och kände att detta var helvetet, men samtidigt himlen, himlen i det inre.
Ja, detta att uppleva paradisets närvaro, verkar ha varit utmärkande för Paulus, och detta var tydligen något som motiverade honom att fortsätta med sitt arbete, trots all förföljelse, trots att han och all kristna visste att de kunde råka ut för romarnas korsfästelsestraff, tortyrdöden, precis som sin Mästare. Vilket otroligt mod! Ett vittnesbörd i sig om paradisets verklighet.
När jag i somras plågades av ångest, fick jag tröst i att Paulus inte heller verkar ha varit främmande för ångest hos sig själv och andra kristna. Han skriver nämligen i Rom. 8:35: "Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd?" (svaret är senare nej).
Vad är "Kristi kärlek" i denna vers? Jag skulle svara "Paradiset", "Kristusanden inom oss", "Keruben inom oss". Lika lite som något kan skilja oss från naturen (vi är natur), kan något skilja oss från paradiset, ty naturens innersta är paradisisk. Vi kommer alltid förr eller senare tillbaka dit, ty det är vem vi verkligen är. Vi är inte ångest i vårt innersta inre, nej, vi är som spädbarnen och fåglarna. Detta bör alla med kronisk ångest påminna sig om, det kommer en gång att gå över.
Paulus talar ständigt om att han är "i Kristus" i vissa av sina brev. Han bodde i Kristus, helt enkelt. Han kände en så stor enhet med Kristus, att det kändes som hans sanna hem och bostad. Och det inte bara som en yttre bostad, utan främst som en inre. Det finns en sådan barnlig glädje i detta språk, att man kan undra om inte Paulus och alla andra förföljda profeter och martyrer var långt lyckligare än den rike, frie romare eller jude som motsvarade vår tids överklassmänniska som inte behöver jobba och som aldrig råkat ut för förföljelse? Verkligheten är i alla fall bra underlig.
Jag kan också vittna om att fast psykiatrin har skadat min hjärna och själ djupt med sina giftiga droger och försökt döda min upplevelse av enhet med Kristusanden inom mig (detta skall dom också patologisera), så har dom inte lyckats ta paradiset ifrån mig. Men jag hade nog föredragit yttre straff, straff som skadade den yttre kroppen, framför straff som skadar själen och hjärnans innandömen för resten av livet. Men tyvärr har förföljelsen av oliktänkande blivit mer och mer utspekulerad och subtilt djävulsk med tiden, och för mig känns det som om civilisationen har fyllt sina synders mått, vilket också naturen verkar tycka, och som Paulus nog skulle instämma i, särskilt när man ger sig på massvis med barn och åldringar och utvecklingsstörda med samma gifter, i hela världen. Läkartidningen skrev 2016 i
denna artikel:
"Många barn och unga med utvecklingsstörning och autism behandlas med antipsykotiska läkemedel utan psykiatrisk diagnos"
Det är nog mycket dessa giftiga droger som fick mig att gå och längta efter att mänskligheten skulle dö ut, under tiden som jag skrev "För naturens skull"- bloggen. Det kändes liksom rättvist på något sätt, som kanske det enda sättet att stoppa vår framfart.