Klimatpilgrimer

(repris från Wildmanbloggen 3.11. 2010)

 

De civiliserade är lik en man som murade en mur runt sitt hus. I början fanns det ett hål i muren som han kunde komma ut genom. Men den var försedd med en port, så att inga djur, inga insekter, inga löv och frö kunde komma in. Ingen främmande natur kunde komma in och förnya livet innanför murarna. Och där bodde mannen i sin djupa isolering, alltmedan han byggde muren allt högre och högre omkring sig. Sedan, när stegarna blivit för korta, så att mannen inte nådde att mura högre, och heller inte kunde klättra över muren med stegen, blev mannen arbetslös. Men mannen hade lärt sig av sina föräldrar att arbetade man inte, så gick man sysslolös genom dagen. Det fanns inget att hitta på om man inte arbetade. Lek var ju förbjudet för den vuxne. Man blev bara ansedd som dåre om man lekte. Så då såg mannen ingen annan utväg än att fortsätta mura. Han murade igen hålet som han tidigare hade krupit ut ur, och nu hade han plötsligt byggt sitt eget fängelse. Inte kunde han klättra över muren heller, stegen var för kort. Nu var han sysslolös igen. Men han tog till sin gamla medicin; han fortsatte mura. Han hade ju trots allt gården och huset full av murstenar. Så murade han muren allt tjockare. Alltmedan hans eget livsutrymme och trädgårdens livsutrymme krympte. Till slut hade han murat upp alla murstenarna, men då var trädgården borta, så tjock hade muren blivit. Han var ensam i en liten cell. Då var han redan en gammal man, trött på livet. Han dog ensam och övergiven, av svält, som sitt eget fängelses murare. Som sin egen slavdrivare, ända in i döden.