Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

De kristnas avgudadyrkan. Av Lars Larsen

Publicerad 2018-11-29 10:33:00 i Avgudadyrkan, Heliga och oheliga platser, Konst och kultur, Kristendomskritik, Mammonsdyrkan, Urfolk,

De kristna (särskilt fundamentalisterna) yvs över att de inte dyrkar avgudar, och föraktar de vilda urfolkens "avgudabilder", dvs. deras ikoner, som exempel på vidskeplig avgudadyrkan. Alltmedan de offrar själva planetens hälsa på deras viktigaste avgud Mammons altare. Maken till fanatisk, extremistisk och vidskeplig avgudadyrkan har jag aldrig sett eller hört om (tyvärr är de flesta ateister också skyldiga till detta). Och de vilda urfolken verkar tillbe den sanna guden via sina ikoner och symboler, baserat på vilken livsstil de har. Ty det är ens gärningar som visar vilken gud man tillber, i praktiken. Skulle man bara gå efter detta, skulle man nästan tro att många kristna var och är djävulsdyrkare (tänk på de katolska inkvisitorerna på medeltiden, tänk på George W. Bush idag, dock menar jag inte att de kristna är djävulsdyrkare, bara att deras lyxlivsstil kan få en att fundera på sånt, ty denna livsstil är till en sådan stor plåga för så många andra varelser). Ty djävulen är personifikationen av den s.k. "civilisationen", dvs. Babylon, enligt mig, dess anda och innersta väsen (någon verklig, personlig djävul i "andevärlden" finns inte). Och det är en så "civiliserad" gud många kristna presenterar för oss *. Ursäkta denna jämförelse, ni kristna, men ni har förstört denna planet mer än många nutida satanister, särskilt ni kristna högerfolk i USA. Och det har mycket med er gudsbild att göra. Vi blir som vår gudsbild är. 
 
Jag upplever också ett främlingskap på de kristnas gudstjänster, som om vi tillber olika gudar, diametralt motsatta. Men ändå är det alltid till kyrkorna jag går när jag kommer till en stad (och biblioteken). Det är där man möter människor och får sig lite gemenskap. Men biblioteken är, som sagt tidigare, stadens heligaste platser, som i helighet vida överstiger kyrkornas helighet. Det är de andliga centra som står öppna för det mesta (kyrkorna är för det mesta stängda) det är dit man går för att förstå saker, istället för att matas med bokstavligt tolkade mytologier och utslitna fraser, såsom kyrkorna gör. 
 
Men det finns många ljuva, oskuldsfulla själar i kyrkorna, som bara inte fattar vad dom sysslar med, att dom med sin naturfientliga livsstil i praktiken tillber en annan gud än Israels (1) gud, Naturens innersta. 
 
Men de kristnas gud Jesus av Nasaret står för mig ändå som en symbol som, när den tolkas symboliskt på rätt sätt, som en arketyp för naturmänniskan, idealmänniskan, kan leda oss raka vägen in till den sanna gudomen (svårare är det med Gamla Testamentets gud Jahve). Poeten Viktor Rydbergs bok "Bibelns lära om Kristus" (kan läsas gratis på nätet här) från 1862 är här en nyckelbok. 
 
Tolkas Jesus enligt babylonisk teologi, blir han lätt sin motsats, en kosmisk diktator som dömer sina fiender till evig plåga i helvetet istället för att vara den anarkistiske rebellen som älskar sina fiender och ber för deras frälsning, in i korsets död. Tyvärr är de flesta fundamentalistiska kristnas Jesustolkning ganska babylonisk (det är bara så man kan rösta fram George W. Bush). Det här är en grym sanning att se i ögonen. Och den här essän är väl krass, hoppas man tål mig.  
 
 
* I en adventistkyrka (en av de minst babyloniska frikyrkorna) var det en gång en äldre herre i en bibelstudiegrupp som sade att Gud är en ingenjör. Han skapade världen som en ingenjör. Då fylldes jag med vrede och sade emot: "Gud är ingen ingenjör, han är inte som de civiliserade!" (nåt i den stilen sa jag). För mig var detta hädelse. Ungefär som att säga att universum är en maskin. 
 
(1) Jag menar här det sanna Israel, det andliga Israel. 
 
 
Foto av Titti Spaltro
 

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela