Klimatpilgrimer

Entropilagen gör att allt slutar i ro, i vila. Som värmen i kroppen som efter en intensiv stund i kroppscellerna, sprider sig ut i kosmos och blandar sig i dess luft som droppen i havet. Värmen går från intensitet till vila, från aktivitet till ro. Även i människolivet ser man samma process i verksamhet, från barndomens sprudlande, vilda liv till ålderdomens stilla, lugna, närmast stoiska liv. Processen fullbordas i dödsstunden, då vår fysiska livsenergi går ut i omgivningen genom nedbrytningsprocessen ungefär som kroppsvärmen går ut i atmosfären. Även själens energi går igenom samma process, vi "flyter ut i vår själsliga omgivning" (ett flummigt uttryck!), naturens andevärld, och blandas med denna på ett sätt som bara mystikerna har anat, vi går in i den eviga vilan, antingen i en medveten existens (min gissning), eller så i en omedveten (att vi utplånas totalt). Entropilagen kräver denna själsliga vila och frid, och det är också friden som är vår djupaste längtan här i livet, inte extasen eller äventyret. Det är "den frid som övergår allt förstånd", som Paulus talade om i Filipperbrevet 4:7, och som även nära döden-upplevare har vittnat om från sina andevärldsbesök (jag har känt det några få gånger, det är svårt att kläda i ord). Många kan enbart tänka sig en evighet bestående av evig frid och vila, ofta enligt utplåningsdogmen (en dogm för många!), som det enda de skulle stå ut med att varade i evighet. Allt annat skulle tråka ut dem eller göra livet här och nu billigt. Detta är logiskt med tanke på entropilagen. Men som sagt i detta inlägg, finns det andra sätt att föreställa sig denna vila på, som bevarar vår medvetna existens, lite på samma sätt som att värmen från kroppen aldrig utplånas helt, utan bara uppnår ett jämviktsläge med den övriga luften, ett läge som sedan varar i evighet. Kanske det går så med själen, medvetandet, också; vi uppnår till slut ett jämviktsläge med den övriga naturen, en enhet med den, med kosmos, och förblir sedan i denna jämvikt resten av evigheten. Och allt talar för att detta jämviktsläge är frid, samma frid som råder i naturens innersta, i mikrolivet, särskilt i atomen. Föreställningen om ett evigt helvete för de onda blir här absurd, den går stick i stäv med entropilagen, ty pina är aktivitetens och ofridens klimax, vår kropp och själ går på högvarv i smärta. Föreställningen att andevärlden på något sätt skulle leva utanför entropilagen är också absurd, ty entropilagen gäller hela verkligheten, vi upplever den även i själen som människor (hör hundra gånger på samma stycke av Mozart så ska du känna entropilagen). Andevärlden är faktiskt en del av verkligheten, en del av naturen, vilket andevärldsteoretiker för det mesta har ignorerat totalt genom historien. Men är det så, då lindras genast vår rädsla för det okända i döden, ty då kan vi lära oss något om vad som händer i den och efter den genom att "läsa i Naturens bok" (ett uttryck bland medeltidens mystiker och teologer). Kanske entropilagen är ABC-boken om livet efter döden för ateistiska vetenskapsmän och sekularister? Och läran om energins oförstörbarhet också, det att energi varken kan skapas eller förintas, bara omvandlas? Tyvärr har många inte lärt sig alfabetet än, på detta område, fast det är något av det viktigaste att lära sig, ty det lindrar ångest och rädsla och öppnar andlighetens slussar. Alfabetet här lär man sig bäst genom att leva som om man vore natur, vilket man ju faktiskt är. Då får man "nycklarna till döden och dödsriket", som Uppenbarelseboken talar om i första kapitlet, vers 18, dessa nycklar som bara Kristus har, Kristusanden inom oss. Lammet, bara Lammet, kan "öppna inseglen" på Bokrullen (Upp.5:1-5). Vilken bok? Naturens bok förstås, även kallad Livets bok. Naturen är Livet, vilket många glömt. Lammet i oss, Kristus i oss, kan öppna naturens hemligheter för oss, inte så mycket den akademiska vetenskapen, den är en krycka för den som inte kan annat än matematiskt-logiskt-analytiskt tänkande, detta som är en promille av all samlad naturlig intelligens, av vilken det finns många sorter, särskilt när man går ut i den ickemänskliga naturen. 

 

Uppenbarelseboken är liksom en sorts mytologisk ABC-bok till livet efter döden för de kristna, en svag skugga av Livets bok som den talar om, och man bör ta detta i beaktande, och inte läsa för mycket in i den. Men den är skriven i fångenskap, skriven till andra förföljda, och förstås bäst under förföljelser. Ett slaktat Lamm står i bokens centrum, ett slaktat Lamm står mitt på tronen i himlens helgedom, inte gubben Gud. Lammet är Gud. Ett djur, ja snarare en kerub, urkeruben (detta är mycket viktigt i min ekoteologi). Runt tronen, närmast tronen, står fyra djur, fyra keruber. Kanske detta är bokstaven A i denna ABC-bok? Bokstaven Ö är också Lammet, men denna gång som den kerub som ger tillträde till Livets träd och Livets flod (som ni kanske vet så vaktade keruber Livets träd i Eden i början av Bibeln). Vad är Livets träd och Livets flod? Jo, Livet är Naturen. Vi skulle kunna översätta dem med "Naturens träd" och "Naturens flod". De är symboler för Edens lustgård, den återupprättade skapelsen, naturen i sin urhärlighet. Enhet med kosmos. Entropins slutpunkt, den eviga friden. 

 

Vägen går dit genom Lammet, och det är slaktat, genom hela Uppenbarelseboken. Den boken är en martyrteologi, skriven till kristna som förföljdes för sin tro av romarna. Börja med den, du som lider för din övertygelses skull, av vilka vi har många ibland oss.