Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

En anarkoprimitivistisk messias. Recension av Daniel Quinns roman "The story of B. An Adventure of the Mind and Spirit" (1996), av Lars Larsen

Publicerad 2018-10-23 16:10:00 i Anarkoprimitivism, Antikrist, Daniel Quinn, Djurismen, Jesus, Konst och kultur, Messiasteologi, Urfolk,

Amerikanen Daniel Quinn gick bort i februari i år. Under sitt liv här på jorden var han kanske den mest kände anarkoprimitivistiske skönlitteräre författaren, och hans filosofiska roman "Ishmael" (1992), blev väldigt känd på sin tid, och översattes till över 20 språk, den är hans mest kända roman. Jag läste den själv på finska, och det var den som fick mig att upptäcka Quinn och läsa flera böcker av honom.
 
"The story of B. An Adventure of the Mind and Spirit" (1996) är en del i den trilogi i vilken "Ishmael" är den första boken. "The story of B" är andra delen av trilogin, och tredje delen är "My Ishmael" (1997).
 
"The story of B" går i samma anda som "Ishmael", och vill leda läsaren till inget mindre än ett andligt uppvaknande; till att se civilisationens fördärv och vilja återgå till den livsstil vi är skapade till av evolutionen, de vilda urfolkens livsstil. Den är en filosofisk roman precis som "Ishmael", och en betydlig del av den består av dialoger och föredrag. Den är skriven i formen av en dagbok.
 
* * *
 
Handlingen i boken går ut på att en amerikansk präst i den fiktiva romersk-katolska orden "The Laurentians" som heter Fr. Jared Osborne skickas ut av sin chef Fr. Lulfre för att spionera på en man, Charles  Atterley, som skapat stor debatt och en hel skara av efterföljare, en slags ny rörelse, borta i Tyskland, och som Lulfre börjat misstänka är en kandidat till att vara den av Bibeln utlovade "Antikrist", som ska framträda i samband med Jesu återkomst, enligt den kristna myten. Lulfre vill att Osborne ska ta reda på vad denna man går för, genom att som en inkvisitor lyssna till mannens föredrag, skriva ner dem och faxa Lulfre avskriften, samt samtala med Atterley och hans anhängare. Osborne lyder uppdraget, och åker till Tyskland. Genom flera äventyr lyckas han spåra upp Atterley i Radenau (en fiktiv stad), och hör på ett av hans föredrag. Efter föredraget lyckas han spåra upp vart Atterley har tagit vägen, och finner honom på en krog, där han samtalar med honom. Nu inleds en vänskap mellan Atterley och Osborne, som leder till att Osborne, istället för att spela rollen som inkvisitor, mer och mer anammar Atterleys budskap. Atterleys första föredrag (alla hans föredrag som Osborne skriver ner, finns i boken) handlar om "The Great Forgetting", att människorna i civilisationen har glömt att "we are not humanity", att människan inte är skapt för 6000 år sedan som civilisations- och stadsbyggare, utan har levt i tre millioner år som jägare-samlare, och att den civiliserade kulturen, som omfattar både öst och väst (dessa två kultursfärer är i själva verket samma andas barn, samma kultur), bara är en bland 100 000 olika kulturer på denna planeten. Men av någon anledning kom denna kultur att ta över alla andra kulturer, och lägga planeten under sig genom det som Atterley kallar "totalitärt jordbruk", och genom att försöka tvinga alla andra kulturer att anamma den.
 
Atterley kallas "B" av folket, B som i "Blasphemer", p.g.a. att hans lära anses som hädelse, som Antikrists verk av en skara kristna fundamentalister. Han har många motståndare.
 
När Atterley mördas en dag, antagligen genom Fr. Lulfres påbud (p.g.a. alla föredrag av Atterley som Osborne faxar Lulfre), tar Atterleys närmaste vän och anhängare, Shirin, som fungerat som hans tolk (till teckenspråk), på sig rollen som "B", och fortsätter Atterleys verk, att hålla föredrag och leda rörelsen kring honom. Osborne blir god vän med henne, och för många samtal med henne i boken. Han dras ännu djupare in i rörelsen.
 
Till slut slår Lulfre till igen, och får sina underlydande att spränga sönder den teater där Shirin och hennes närmaste medarbetare ofta håller föredrag, och där de ofta samlas i källaren till samtal, med bl.a. Osborne. Osborne är i teatern när den sprängs, men lyckas rädda sig, och får bara hjärnskakning. Han tror att Shirin och de andra av hennes närmaste är döda. Osborne reser till Amerika för at träffa Lulfre. Han lyckas träffa honom, och tar i samtal med honom på sig rollen av att vara "B", Atterley-rörelsens ledare, han har förälskat sig så i rörelsen. Han återvänder till Tyskland, och hans roll som B ifrågasätts av andra inom rörelsen. Nu är Osborne redo för att Lulfre ska slå till mot honom också. Han blir hemlös. Efter olika äventyr upptäcker han att Shirin lever än, till sin stora glädje, med några av hennes närmaste anhängare, och han går under jorden tillsammans med dem. Romanens sista ord är "You are B", efter att Osborne förklarat för läsaren att rörelsen lever vidare och kan inte krossas, bl.a. p.g.a. att läsaren läser denna bok.
 
* * *
 
Jag har, alltsedan jag omvände mig till Gud som 12-åring, haft svårt för att läsa romaner, de passar inte min litterära smak, men ibland kommer jag över något helt speciellt, som jag bara slukar, som är så aktuellt för mig att det är rena godiset. En sådan roman var "The story of B". Särskilt p.g.a. att jag själv en gång, i "helvetespsykos", trodde att jag var den Antikrist som Bibeln hade profeterat om. Detta p.g.a. att jag hade haft flera Jesus- och messiaspsykoser, där jag trott att jag var en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen, samt andra gånger att jag var Jesus av Nasaret reinkarnerad, av olika orsaker. Och när jag insåg att jag inte var det, blev jag ju en falsk messias, alltså Antikrist. Och eftersom jag trodde jag levde i de sista tiderna, låg det nära till hands att tro att jag var den där sista stora Antikristen. Quinns roman gav mig verktyg att tänka kring messiasteologin och antikrist-teologin. Ty var inte Charles Atterley just en sådan där naturens messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen? Ja, och det var just därför han anklagades för att vara Antikrist. Han och Shirin erkände sig också vara de Antikrister som Bibeln hade profeterat om, och de erkände att de avvek från den kristna frälsningsvägen och att det var de sista tiderna, "den sista timmen" (1. Johannes-brevet 2:18: "Mina barn, den sista timmen är här. Ni har hört att antikrist ska komma, och redan har många antikrister visat sig. Av detta förstår vi att det är den sista timmen"), men bara för civilisationen. För naturen och de vilda urfolken, för alla som följde dem, var Atterleys rörelse den nya dagens begynnelse, deras dag, efter en lång natt.
 
Ja, hur hade jag inte önskat att en rörelse lik Atterleys rörelse hade funnits där ute idag! Tyvärr finns inget som liknar, om man inte räknar med den anarkoprimitivistiska rörelsen. Och vad händer med folk med sådana anspråk och sånt motstånd som Atterley hade? De råkar inte i katolska kyrkans klor, utan kan däremot råka i psykiatrins klor. Det är psykiatrin som är den stora inkvisitionen idag. Har man en messiansk kallelsemedvetenhet, och är alltför psykiskt avvikande (som anarkoprimitivister inte sällan är), dock utan att tro att man är Jesus reinkarnerad eller liknande, ej heller den enda messiasen, men tror man att man är en "messias" bland många, ungefär som de många messianska rebellerna som fanns på Jesu tid (som t.ex. Theudas, som nog inte trodde han var den enda messiasen, utan endast ville befria judarna från romarna) då går man på farlig mark, som jag skrivit om på "För naturens skull-bloggen" här. Man riskerar psykiatrisk tvångsvård, helt enkelt. I så måtto är Quinns roman inte helt realistisk. Hade han blandat in psykiatriker skulle det ha varit mer verklighetstroget.
 
"The story of B" är ännu inte översatt till svenska (det är däremot "Ishmael"). Skulle jag en gång hamna på sluten psykiatrisk avdelning igen, då skulle jag gärna använda stora delar av tiden där till att översätta denna bok, så mycket tycker jag om den. Som fri man har jag för mycket annat att göra.
 
Men jag känner mig igen i Charles Atterley, delvis. Dock utan att ha skapat en rörelse kring min person. Mitt "messianska" * budskap, den s.k. "djurismen", är helt enkelt för underligt och avvikande för att någonsin skulle kunna bli en rörelse. Jag är nämligen ännu mer radikal än Atterley. Återgång till de vilda urfolkens livsstil är inte tillräckligt. Vi måste också återerövra vår natur som djur, som en djurart. Det är en farlig filosofi, inte minst om du börjar leva den i vår tid.
 
Om jag ska vara ärlig, så tror jag att mänskligheten har rört sig för långt från sitt djuriska ursprung för att min filosofi någonsin skulle kunna ge upphov till en rörelse, eller bli ett hot mot några religiösa makthavare, som Fr. Lulfre.
 
Och slutligen en kommentar: Quinn är bra på att beskriva civilisationens inre liv och synder, men famlar när han ska beskriva urfolkens inre liv och vision, det blir liksom dimmigt då.
 
 
* Jag tror mig inte vara någon enda messias, det har jag för det mesta inte trott genom min historia som "mentalsjuk", dock har jag ibland flippat till att tro det i psykisk förvirring när alltför konstiga saker skett. Men däremot känner jag en stark "messiansk kallelse", dvs. en kallelse att följa Jesus och helgonen på vägen tillbaka till Paradiset, som jag sett i naturen (särskilt i mikrolivet), och leda andra dit också. Jag använder helst ordet "messiansk" här istället för "kristen" (dessa två ord är i själva verket synonymer), för ordet "kristen" har mist all sin kraft genom att Babylonmänniskor systematiskt använt det på sig genom hela kyrkohistorien och så än idag. Ordet "messiansk" har kvar något av sin kraft, och jag kallar mig hellre "messiansk ateist" än "kristen ateist", som jag ju är. En messias är en revolutionär, en rebell mot alla slags romarriken, historiska eller nutida, och betydde ursprungligen "kung", "den smorde". Vi har alla en messias i oss, lite som Thomas di Leva säger, "Everyone is Jesus". Den är den nye Adam, "Guds" avbild inom oss, och verkliga messiasar, andliga revolutionärer, är såna som bara låtit detta ta fullare uttryck i sig än andra. Men de som väntar på den där enda messiasen som ska bli gudomlig världsdiktator, kommer att vänta förgäves. Jag har fördjupat min messiasteologi i detta blogginlägg. Den mest helgade och ädla varelsen på planeten idag är nog ingen människa, utan snarare en av de där djuren i livstids fångenskap som lider av långa tider av ensamhet och sysslolöshet och brist på stimuli, och ändå älskar så gott som alla, som ändå inte blir bittra utan älskar livet. Kanske en mops (mopsarna är en hundras) på gatan är den sanna messiasen? Det får vi aldrig veta. Ty inom sann andlighet tävlar man inte om vem som är störst och har mest makt, och en sann messias kommer aldrig att utropa sig till yttre ledare för någon, allra minst till världsdiktator. Betänk detta, ni religiösa fundamentalister som väntar på er messias.
 
Men detta gör också att utsikterna till att "Guds" rike ska segra så att vi undviker kollaps och katastrof, är små. Ty de falska andliga ledarna är så självsäkra och stora i truten, medan de sanna andliga ledarna sällan eller aldrig syns på estraderna och i predikstolarna, ty de har inte haft samvete att armbåga sig fram, och de tvivlar för mycket och är för sköra. Detta är den stora andliga tragiken. Detta har heller inte Quinn gjort rättvisa mot i boken.
 
"The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, and wiser people so full of doubts." (Bertrand Russell)
 

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela