Klimatpilgrimer

Omständigheterna har stor inverkan på en människas lycka. Det stämmer inte riktigt att "var och en är sin egen lyckas smed", och inte heller stämmer New Age-tjafset om att det finns inga offer, att vi behöver inte betrakta oss som offer. Tyvärr är vi ofta offer. Idag mer än någonsin, offer för en förtryckande civilisation.

 

Man kan vänja sig vid allt, det är sant, men det tar tid och det är tungt. Man kan också bära sina bördor med stoiskt jämnmod, men dit kommer man ofta genom en lång andlig resa.

 

Jag tror att omständigheterna spelar en så stor roll, att om vi är i rätt miljö, kan vi faktiskt "leva lyckliga i alla våra dagar". Inte utan sorger och bekymmer så länge vi är människor, men ändå med en grundmurad lycka, en styrka som gör att vi tål allt utan att bryta samman.

 

Det är detta, att miljön spelare så stor roll, som gör att vi, när vi i döden återvänder till den skapelsens varma kokong varifrån vi kom, naturens "andevärld", vårt sanna hem och vår bästa miljö, kan uppnå en lycka som inte bara är grundmurad och stabil, utan som kan vara för alltid, evighetens stilla glädje, och som inte gör oss uttråkade, ty den är hämtad från evigt friska och fräscha källor; vår djurlikhet och naturlikhet. Det är primärt den ljuvliga miljön som skapar detta, och i så måtto är denna lycka en gåva utifrån, av nåd. Men den har också en bas i vårt innersta, den flödar inte bara till os utifrån, annars skulle vi bli uttråkade. Men vi kommer liksom in i den trygghet som fostren har i livmodern, eller som atomen i stenen har. Vi återvinner vår yttersta naturlikhet, som är atomlikheten. Och denna trygghet är att man inte kan varken mörda, såra, förorena eller låsa in fantasin och tanken och känslan, bortom floden. Sånt hör människolivet till. Atomen fruktar inte helvetet, detta tillhör fantasins förorening, som tillhör den civiliserat mänskliga existensen. Efter döden tas vi upp i det ickemänskliga, och vi glömmer civilisationens absurditeter. Du kan också lägga märke till att sånt försvinner som dagg för solen en vacker, solig höstdag ute i skogen, då himlen tycks upplyst av evigheten själv, lika daggfrisk som evigheten. Såna dagar ska du tänka på när ditt samvete plågas av gamla "synder". Och det hjälper också att tänka på en kos trygga väsen där den står och tuggar i evighetens ro, eller för den sakens skull, en snigel. Vi tillhör faktiskt dessa himmelska varelser, även den värsta brottsling gör det. Men brott är inte personlig ondska, som fundamentalisterna vill få oss att tro med sin förorenade deckarfantasi. Nej, brott är som naturkatastrofer, eller som när djuren äter varann. Det kommer inte av någon "synd" i fundamentalisternas mening, utan av en brusten värld, och kommer att försvinna som dagg för solen när det är dags för oss att stiga in i den evighetens drömska lövsal där även kon och snigeln har sitt hem. Även brottsligen kommer att stiga in där, ty hen har i hemlighet, i det fördolda, bortom polisens och deckarförfattarnas demoniserande blickar, levt det där livet som snigeln, kon och alla vi andra har levt i det fördolda; keruben har levt i hans inre också, och ska träda fram ur askan av alla brott på Den Stora Dagen. Den keruben sågs kanske bara av hans katt, om han hade en sådan. Djur ser saker som inte människor ser, inte minst vår paradisiska naturlikhet, som aldrig kan förintas.

 

Ja, vad är det som ger brottslingen frälsning i döden, om inte förr? Jo att han kommer hem, till det hem som var hans innersta väsens källflöden som människa, att han får rätt miljö runt sig för att även han kan läka ("synden" har inget med skuld och skam att göra, utan det är en brustenhet, ett sår, snarare en medicinsk term än en juridisk term) och återgå till ursprunget. Ty även hen älskade naturen och djuren om han inte älskade Gud och Kristus, även hen älskade Livet, och i Livet gömde sig både "Gud" och Kristus, anonymt i den där katten som hen älskade mer än hen älskade någon människa. Ty den katten hade inget av det där kyrkliga hyckleriet som förpestade all andlighet och "helighet" för denne brottsling, och fick henom att hellre föredra Hells Angels framför präster. Det är väl så mången brottsling har börjat sin mörka bana, som uppror mot falsk helighet.

 

Men det ligger outforskade hemligheter bortom kriminalromanernas demoniska fantasi, som ger en hopp och glädje och tro på det ljusa i den mest förstörda varelsen på denna planet. Men då ska man gå ut i de höstliga lövsalarna, och sluta läsa deckare och thrillers eller se på våldsfilmer. Eller som jag diktade i December 2010:

 

"När dagspolitiken med stenansikt talar

och psykiatrins moralism blir för tung

går du ner i undervattnets salar

till leken i havsströmmars gung."