Klimatpilgrimer

I detta blogginlägg antar jag att vi alla går in i en paradisisk, vegetativ ro liknande kornas, i dödsstunden, om det finns ett liv efter döden. Jag säger "om", ty livets fortsättning efter döden är en trossak, och kan nog aldrig bevisas vetenskapligt, vare sig för eller emot. För mig är det primärt ett hopp, "människans sköra hopp om himlen", som poeten Carl Uhnbom diktar. Men det är ett hopp jag inte gripit ur lösa luften, av rent önsketänkande, utan det har jag levt mig till, och det är en organisk del av min ekofilosofi.

 

Men när jag tänker djupare på skillnaden mellan att hoppas på min version av odödligheten och att tro på utplåningen, är inte skillnaden så stor som man skulle kunna tro, ty den eviga sömnen i det senare fallet, den eviga drömlösa sömnen, liknar rätt mycket på min paradisiska ro i naturens andevärld; mången ateist (som Guy McPherson och Georg Klein) som inte trott på en fortsättning efter döden, har funnit tröst i tanken på utplåningen (det ska bli skönt att stänga butiken, menade Klein); evig vila. Jag skrev i samma inlägg som jag länkade till i början, att tvivel på livets fortsättning efter döden är en mörk fantasi, och det stämmer för vissa, för andra inte. Det stämmer för martyren som längtar efter återupprättelse, eller för ynglingen som dör i en olycka, mitt i ett liv fullt av livslust och framtidsdrömmar. Det stämmer inte för de som skräms av evighetens längd, eller av fruktan för helvetiska andevärldsupplevelser, ej heller för den självmordsbenägne deprimerade, som inte orkar leva. För de senare kan jag kommentera deras hopp om ett slut (filosoferna A.J. Ayer och C.D.Broad hoppades på utplåning i döden) att deras eviga drömlösa sömn i graven inte skiljer sig nämnvärt från det jag går och hoppas på, det puritanmystikern Richard Baxter kallade "De heligas eviga ro". Vilan är i båda fallen lika djup, och vår förmåga att föreställa oss dem båda, lika grund. Skräcken för evigheten ("o evighet din längd mig fast förskräcker", diktade Johannes Rist i en psalm på 1600-talet) tror jag kommer mer av våra projiceringar av civilisation på naturens andevärld, än av dennes egna brister. Om man inser detta behöver man inte hoppas på ett slut, en utplåning, som lösningen på lidandets problem, utan man kan lika gärna hoppas på att få stiga in i kornas verklighet och lämna civilisationens lidanden för gott. Ty det är nog dens lidanden, antar jag, som får en att hoppas på att allt ska ta slut i en total utplåning. Det känns inte som att blomman på ängen hoppas på sin själs utplåning när det är dags att vissna. Jag har en intuitiv känsla av att den ser fram emot att gå till den ljuva värld varifrån den kom, urbilden av den grönskande sommarängen, "stället" som sommarängen var en ljuv skugga av (jag säger detta som om man kunde fatta blommans inre liv med civiliserat språk, vilket inte går). En liten utflykt från hemmet gjorde den, och kanske den aldrig reser ut från hemmet igen efter detta äventyr.

 

En resa är detta liv, ett äventyr, en bergsklättring. Främlingar är vi. Vi vet var vi hör hemma, vi bär hemmet inom oss, och det är hemma vi vill leva ett långt liv, inte utomlands ute bland främlingar. Ayer och Broad bör ta detta i beaktande.

 

1.
Jag är främling, jag är en pilgrim;
Blott en afton, blott en afton bor jag här.
Gör mig ej hinder, ty jag vill följa
Guds folk till strids genom ök'n och bölja!
Jag är främling, jag är en pilgrim;
Blott en afton, blott en afton bor jag här.

2.
Resemåltid i hast jag tager,
Som en jagad, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad om min länder,
Har wandringsstafwen i mina händer.
Resemåltid i hast jag tager
Som ett ilbud, som ett ilbud, stannar ej.

3.
Lammets blod har mitt dörrträ tecknat,
Mig beseglat, mig beseglat, jag är hans.
Ej syndens surdeg jag mer will snaka,
Till wägs jag hastar, ser ej till baka.
Lammets blod har mitt dörrträ tecknat,
Mig beseglat, mig beseglat, jag är hans.

4.
Lammets måltid mig saligt hugnar
Som en försmak, blott en försmak af hans ro,
Med fötter skodda ur träldomsbandet
Jag går att finna det goda landet.
Lammets måltid mig der skall hugna
I en ewig, i en ewig, ewig ro.

5.
Till det land mitt öga blickar;
Evigt strålar, evigt strålar solen där.
I främlingslandet är mörkt och farligt;
Där går jag vilse och stapplar snarligt.
Till Guds Kanaan mitt öga blickar;
Evigt strålar, evigt strålar solen där.

6.
Jorden har ej den ro jag söker,
Nej jag längtar, nej, jag längtar till Guds stad.
Där gråter ingen, där slutar nöden,
Där bor ej synden, dit når ej döden.
Jorden har ej den ro jag söker,
Nej jag längtar, nej, jag längtar till Guds stad.

7.
Hulde herde, blott ett jag beder;
Följ och led mig, följ och led mig alltid du,
Så att jag ilar städs' dig till möte,
till dess jag vilar uti ditt sköte!
hulde herde, blott ett jag beder:
Följ och led mig, följ och led mig alltid du!

 

(Engelska originaltexten av Mary Stanley Bunce Dana-Shindler (1810–1883). Carl Olof Rosenius har bearbetat översättningen. Man kan lyssna till när Einar Ekberg sjunge en version av sången, här)