Klimatpilgrimer

Underligt fenomen jag har lagt märke till i min själ, som jag har haft så länge jag varit internetknarkare: trots att internet liksom ska vara frihetens yttersta station, där hela världen öppnar sig för en, där man kan kontakta vem som helst på Facebook, nätverka med alla sina vänner, vara med i vilken grupp av likasinnade som helst, och finna hur likasinnade som helst, så tillbringar jag ändå en relativt stor del av tiden där till att speja efter tecken på att bl.a. just datorerna och internet ska kollapsa, ja, att civilisationen som helhet ska kollapsa. Trots att jag vet att det är också internets slut. Det är som om jag inte är hemma på internet, som om den aldrig kan tillfredsställa mig, som om den bara är ett dåligt substitut för det verkliga livet där ute i verkligheten. Och jag klarar heller aldrig att riktigt fördjupa mig i något på internet, såsom jag kan med människor och böcker ute i det riktiga livet. Har ni märkt det samma? Man bara surfar, ytligt, läser det mest aktuella, det som kan svara på något man undrar just för tillfället. Sen sitter man där ibland till slut och undrar vad man ska ta sig till.

 

Och så har jag märkt att jag ständigt tar till internet, eftersom det finns så lite verklig gemenskap där ute i det verkliga livet i Stockholm. Det händer så lite, helt enkelt. Alla är liksom upptagna, och det är bara ens vänner som bryr sig om en, de få verkliga man har i Stockholm. Tusen mil borta från de där 150 människorna i ens stam i Amazonas djungel som verkligen bryr sig om en.