Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

Hur jag tolkar Uppenbarelseboken. Av Lars Larsen

Publicerad 2018-11-27 12:36:00 i Apokalypsen, Babylon, Helvetet, Jesu återkomst, Paradiset/himlen, Universalismen/apokatastasis (allas slutliga frälsning), Uppenbarelseboken, Änglar och keruber,

Är inte Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, Bibelns mest poetiska och fantasieggande bok? Ja, för mig i alla fall. Jag har levt i den, bott i den, ända sedan barndomen. Jag har bokstavligen levt mig fram till min nuvarande tolkning av den. Och det har gått genom många attacker av andlig förvirring. Så svårtolkad är denna bok. Paulus brev och evangelierna är en picnic i jämförelse. 
 
Det största felet som jag märkt i människors tolkning av Uppenbarelseboken, är föreställningen att vissa grejer där går att tolka bokstavligen. Tyvärr, det går inte. Allt är symboler och arketyper. Även scenerna som utspelar sig i himlen, som är de vanligaste att tolkas bokstavligen. Johannes såg antagligen inte dessa scener i verkliga syner, utan byggde upp scenerna av symboler han tagit främst från främreorientalisk mytologi, som han modifierat, men även från sin egen naturinspirerade fantasi. Uppenbarelseboken tillhör en litterär genre, apokalypsen, där man gör precis som Johannes gör i sin bok. Det finns många apokalypser i antiken. Daniels bok och Enoksböckerna är exempel på apokalypser. Det tillhör genren att man skriver som om man såg en massa syner, som i själva verket är poetiska skapelser skapade ur andras mytologiska världar och sin egen fantasi. Detta är helt avgörande för att kunna tolka Uppenbarelseboken rätt. 
 
Vidare är det viktigt att förstå att man bör läsa Uppenbarelseboken som poesi, inte som profetior om framtiden. Den är apokalyptisk poesi. Måste man vara poet för att kunna förstå detta? Det är alltför vanligt att Uppenbarelseboken läses som profetior från Gud om vad som exakt kommer att ske i de yttersta tiderna. Nej, det är inte så. Den är istället som en lök, med många lager. Och den handlar primärt om att avslöja, inte primärt om att profetera. "Apokalyps" är det grekiska ordet för avslöjande. Vad är det som avslöjas? Jo, tillvarons innersta, sanningen och skönheten. När tillvarons innersta avslöjas, befinner man sig genast i en apokalyptisk värld, där Jesu återkomst står för dörren. Så har det varit för profeter och mystiker och andeskådare i alla tider. De som rökt cannabis vet också detta. Droger gör att man kommer i kontakt med en apokalyptisk värld. Ty Babylon, civilisationen, har lagt en slöja över tillvaron, som dras åt sidan av mystika upplevelser, hänryckningar och droger. 
 
Man kan inte tidsbestämma de ting som Uppenbarelseboken "profeterar" om. Som att de skulle kunna uppställas i ett schema, där det ena kommer efter det andra. Nej, här målas bara de yttersta tiderna i stora drag, i dimmiga visioner, enligt vad man kan sluta sig till av de tendenser Johannes såg i sin samtid. Man kan inte gå till Uppenbarelseboken och utifrån den profetera vilka naturkatastrofer som ska komma i de yttersta tiderna. Nej, alla katastrofer som skildras där, är bara symboliska, mytologiska visioner av hur naturen kommer att förstöras i de yttersta tiderna, och hur människorna kommer att gå under i och med detta. Hur vet jag detta. Jo, man måste lusläsa texten, och finner tolkningsnycklar, som denna vers: 
 
"Folken vredgades,
och din vrede har kommit,
tiden när de döda ska dömas
och du ska löna
dina tjänare profeterna
och de heliga
och dem som vördar ditt namn,
små och stora,
och fördärva dem
som fördärvar jorden."
 
(Upp. 11:18)
 
Märk: "fördärvar jorden". Alltså miljön. 
 
Det får en att tänka på miljövetenskapsmannen James Lovelocks bok "The revenge of Gaia" från 2006. Detta verkar inte ha gått upp för många kristna fundamentalister. Att Uppenbarelseboken handlar om att Gud dömer dem som förstör naturen. Genom Guds vredesskålar som töms ut över jorden, och som är att Moder Jord själv reser sig upp mot den civiliserade människan. Däribland de flesta kristna fundamentalister, som ofta varit bland de värsta naturförstörarna, inte minst i USA.  
 
Detta är så uppenbart, så enkelt att förstå i Uppenbarelseboken. Och läser man Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, bokens centrum, och är döpt i naturens helige ande, då blir det bara mer och mer uppenbart att änglarna kanske inte behöver vara de där fundamentalisternas änglar, fulla av civilisation, utan mer som keruberna, djurlika änglar, som de där fyra djuren som bar upp Guds tron i detta kapitel. I slutet av detta inlägg tolkar jag också ängeln som blåser i den sista basunen som en symbol för insekterna. De "blåste i basun" för mig i alla fall. Och det strax innan civilisationskollapsen, som nu kommer närmare i rasande fart, och som jag skrivit så mycket om. När i Uppenbarelseboken blåses det i den siste basunen? Jo, strax innan de sju vredesskålarna hälls ut över jorden, vreden som får Babylon att falla. 
 
Vad var basunernas uppgift? Jo, att väcka ur sömnen och göra Guds folk redo till strid (så är basunernas funktion ibland i Gamla Testamentet, se t.ex. 1. Kor. 14, 8), den sista striden. Att varna. Och följs inte varningarna, då kommer vredesskålarna. Kanske 1900-talet var de sju basunernas tid? Vi hade vetenskapens verktyg till att upptäcka naturens varningar. Faran med för mycket koldioxid i atmosfären upptäcktes redan av fysikern Svante Arrhenius i slutet av 1800-talet. Och sen dess har varningarna blivit allt starkare. Vi hade kunnat "vända Titanic" på 1900-talet, och räddat oss. 70-talets miljörörelse var sista stora varningen som kunde ha räddat oss. Och det var nog den vi har att tacka för att vi har hört "den sista Guds basun" så tydligt, över hela jorden. Budskapet om den globala insektdöden är en del av den sista basunen, enligt mig. Kanske början av 2000-talet var tiden då vi hade förspillt vår nådatid. Då steg vetenskapliga profeter som Guy McPherson upp och sa att det är för sent för mänskligheten, den kommer att utrotas av klimatförändringarna. Jag förhåller mig oviss till den saken, men en sak är säker, det är för sent att avvärja civilisationens kollaps, Babylons fall. Det hade vi kunnat på 1900-talet genom att frivilligt avveckla civilisationen. 
 
Det känns alltså som om vi är i början av vredesskålarnas tid just nu, i Uppenbarelsebokens 15 och 16 kapitel. Den Naturens vrede som ska få Babylon att falla. De stora finanskrisernas och de stora naturkatastrofernas tid (tänk på de två stora tsunamina 2004 och 2011). Det kan bli en långt utdragen process, om vi ska tro John Michael Greer. Men även där är jag oviss. 
 
I "himlen" står martyrerna och helgonen med Guds insegel på pannorna. Inseglet betyder att de hålls förseglade, gömda, de får inte "visa sig" än. De måste vänta på "Guds barns härliga uppenbarelse"  (Rom. 8:19), dvs. "Jesu återkomst". Jorden gömmer dem från strömmen som ormen sprutar efter "kvinnan" (solkvinnan, "bruden"), läs Uppenbarelsebokens tolfte kapitel, slutet. De är i öknen i stillhet, där "de får sitt uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran från ormens åsyn" (v. 14). De syns inte i media i alla fall, det har jag erfarit. De är försiktiga med sånt, och håller på med saker som inte är attraktiva för media. 
 
I det stora hela är Uppenbarelseboken rätt korrekt i sina visioner, rätt tolkade. Den har fattat de stora dragen i slutstriden. Jag tror den är inspirerad av Naturens helige Ande. Dess budskap kan sammanfattas i följande stora penseldrag:
 
1. Inledning med budskap till sju arketypiska församlingar. Kap. 1-3.
 
2. Paradiset, tillvarons innersta, uppenbaras för Johannes. Kap. 4.
 
3. Livets bok i Paradiset, dvs. Naturens bok (Livet är Naturen), öppnas, "Bokrullen", boken med de sju inseglen, och det slaktade Lammet öppnar den, är den enda som kan öppna den. Kap. 5.
 
4. I Naturens bok, Livets bok, får Johannes läsa vad som ska ske i stora drag i de yttersta tiderna. Kap. 6-8.
 
5. När det sjunde inseglet bryts, får Johannes se mera i detalj i Naturens bok, vad som ska ske när Jesus kommer tillbaka. Alltså, när man i hänryckning kommer tillräckligt djupt in i Naturen, då avslöjas Jesu återkomst, de stora dragen i den. Kap 8.
 
6. Det sjunde inseglet gömmer sju änglar med sju basuner. Guds folk varnas genom dessa basunljud. Kap. 8-11.
 
7. Den sjunde basunen ljuder, ingen omvänder sig, och domen ljuder; Babylon ska dömas och fås på fall. Odjuret (Antikrist, civilisationens innersta) och "Bruden" (Kristus på jorden) uppenbaras för Johannes. Kap. 12-15.
 
8. Den sjunde basunen inleder de sju vredesskålarna, som ska utgjutas över jorden om inte Guds folk omvänder sig. Naturen gör uppror mot Babylon, till sist. Kap. 16.
 
8. Skökan, det falska gudsfolket, uppenbaras för Johannes. Kap. 17.
 
9. Babylon faller. Kap 18.
 
10. "Himlen" jublar över Babylons fall, och Jesus kommer tillbaka till jorden, dvs. uppenbaras på jorden. Naturanden uppenbaras, gjuts över mänskligheten efter Babylons fall. Kap. 19.
 
11. Satan (ungefär "Civilisationens ande", så tolkar jag Satan, Johannes hade säkert en annan uppfattning) binds, och tusenårsriket, en symbol för fred på jorden och fred med Naturen, inleds ("tusen år" ska inte tas bokstavligen). Uppståndelsen från de döda inleds, dvs. inseglet på "Brudens" panna bryts, och hon uppenbaras för världen, "blir levande igen". En sista gång prövas Guds folk av Satan, sedan kastas han i Gehennas eld, dvs. utplånas. Civilisationen går under för evigt. Domens dag inleds, dvs. det viktigaste som hänt uppenbaras för människorna, och de förstår de stora dragen i historien, däribland deras eget liv. Ljuset dömer och befriar alla. Brudeskaran har redan dömts tidigare, de är redan inskrivna i Livets bok, och resten av mänskligheten döms nu, genom en katharsis, Gehennas eld, där det onda brinner upp för evigt, och själva blir de frälsta som genom eld, och skrivs in i Livets bok, till sist. "Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld" (Paulus i 1 Kor 3:15). Den eld som Paulus talar om, är Gehennas eld, katharsiselden. Kap. 20.
 
12. Jorden förnyas efter civilisationens fall, blir till en ny himmel och en ny jord, som är den gamla jorden och den gamla himlen i nyfödd gestalt. Inte genom utplåning, utan genom förvandling, så tror jag Johannes tänkte. Det Nya Jerusalem uppenbaras för Johannes, som är det återvunna Eden, med Livets träd i mitten och Livets flod som rinner ut från tronen. Denna stad är ingen bokstavlig stad, utan en symbol för den återupprättade skapelsen, den återupprättade jorden. Vem som helst får komma in i staden, och Livets vatten ges till alla gratis att dricka. Kap. 21-22.
 
 
Ungefär så tolkar jag Johannes Uppenbarelsebok, och den rimmar i mångt och mycket med min egen apokalyptiska ekoteologi - antagligen för att jag bott i denna bok så länge. Men antagligen gör jag också om Uppenbarelseboken lite enligt min egen teologi. Den är en ABC-bok i apokalyptik, och jag tror den har fattat det viktigaste. Om smärre teologiska spörsmål i den kan man alltid träta. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela