Klimatpilgrimer

(Det här är fria spekulationer, vi kan egentligen inte veta vad som kommer efter döden, men detta är en sammanfattning av allt jag tänkt kring döden)

 

Döden är den Stora Förvandlingen, då vi ska bege os ut i det ickemänskliga, och bli något ickemänskligt, och det enda sättet att förbereda sig för detta äventyrens äventyr, är att redan under tiden som människa leva sig in i detta ickemänskliga liv, genom kärleken och medkänslan, så att man får kontakt med det som förenar allt levande, det vi alla har gemensamt, med livskällan, det vi har starkast som foster och spädbarn. Detta sker bara genom moralisk förvandling, genom att samvetet väcks och man börjar på den andliga resa som helgonen och mystikerna talar om, mot förening med "Gud", jagets död och nyfödelse (Gamle Adams död och Nye Adams födelse), avståendet från "världen", Babylon, civilisationssystemet, från makt och rikedom, och uppgåendet i tjänandet av Livet och alla levande varelser, istället för herradöme.

 

Gör vi detta, är vi bäst förberedda för det ickemänskliga, för uppgåendet i det som förenar oss med atomen, bakterien och hunden. Gör vi det inte, går vi antagligen genom en katharsis, en rening, en skärseld, i dödsstunden och strax efter döden. Överraskningen blir då större, och risken för djup andlig förvirring, något som liknar det som går under namnet "psykoser", blir större. Bäst att gå igenom detta medan man ännu lever, och beta av det lite i taget (alla civiliserade blir andligt förvirrade ibland, många är det jämt, tänk på bisnismän), än att måsta ta allt på en gång i dödsstunden och strax efter döden. "Psykoserna" kan bli helvetiska i värsta fall, vilket är dokumenterat inom nära döden-upplevelse-forskningen, men det bör man veta, att helvetespsykoser (som underligt nog gett upphov till helvetesdogmer bland religiösa fundamentalister) alltid går över, ty tron på evig fördömelse har inte uppstått av att man läst i Naturens bok, dvs. i Verklighetens natur, utan de är alltid rena fantasifoster, "psykoser", och kommer ofta av en feltolkning av heliga skrifter som bibeln. Helvetet kan inte vara evigt, ty andevärlden är, och kommer alltid att vara bunden till materien, vara en Naturens andevärld, och eviga straff förekommer inte i naturen, där går all plåga över, om inte förr, så i döden.

 

Men den verkliga hemligheten till vad som kommer efter döden, är materiens godhet, materiens paradisiskhet, eftersom andevärlden är materiens andevärld, och kommer alltid att förbli detta. Den som har upplevt materien som något fundamentalt gott, trots alla sjukdomar och skador och sår, hon kommer att ha en djup trygghet när hon ska passera dödsfloden. Jag har fått blicka in i materiens väsen, genom ett liv som vildman och skogsman, genom att dyka in i naturens verklighet, och jag har kommit tillbaka från den resan med goda nyheter; naturen och materien är vårt rätta och sanna hem, ett hem som kan kallas Eden med rätta, ett ställe där man vill leva i evighet, där den ljusa evigheten är en ljuvlig självklarhet och det eviga helvetet en avlägsen absurditet. Denna känsla bekräftas också av vilda urfolks upplevelser av naturen och naturens andevärld.

 

Konklusionen är alltså att vägen till Eden går inte genom att befria sig från materien, som gnostikerna ville, utan genom att gå in i den, finna dess sanna väsen och älska dess ljuvlighet som sitt rätta hem. Som foster och spädbarn är vi närmast materien, mest naturbarn under hela vårt liv, och så sant sade Jesus att ”San­ner­li­gen, om ni in­te omvänder er och blir som bar­nen kom­mer ni ald­rig in i him­mel­ri­ket" (Matt. 18:1-5). Vår katharsis på dödsbädden, om vi inte levt nära materien/naturen under vår livstid, blir att livet efter döden kräver ett sådant barnasinne, att vi känner oss för vuxna för det nya livet, det ligger nämligen i den verklighet där atomer, bakterier och hundar lever, nere på bottnen av allt, på hierarkiernas botten, och foster och spädbarn är de som lever just där.

 

Den katolske filosofen och paleontologen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) sade så vackert i sin bok "Mässa för all jorden" ("La Messe sur de Monde", 1923) följande: ”Den som lidelsefullt har älskat Kristus dold i de krafter som får Jorden att tillväxa, honom kommer jorden att som en mor lyfta i sina väldiga armar, och hon kommer att låta honom skåda Guds ansikte."