Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus

Publicerad 2018-10-15 15:45:00 i David Petander, Domedagen/apokalypsen, Fattigdom, Franciskus av Assisi, Frälsningen och rättfärdiggörelsen, Gud, Helgonen, Hemlöshet, Jesus, Kyrkohistoria och allmän historia, Luffarliv, Paradiset/himlen, Pilgrimsvandringar, Rikedom, Skapelsens frälsning,

(en någotsånär troget referat av mitt föredrag om David Petander på Kungsholmens bibliotek 14.10.2018, i förbindelse med "Mosspoeternas öppna scen".)

Jag ska börja med att fundera lite över begreppet helgon. Varför används ordet "helgon" bara när man talar om katolska och ortodoxa helgon? Varför kallas aldrig protestantiska helgon för helgon? För de finns ju! Är de andra rangens helgon? Nej. Det är inte det som är problemet. Vi har också våra Franciskusar i det lutherska Sverige. Vi har bara inte det som tradition att vörda helgonen inom protestantismen (det säger något om oss! Har vi kastat ut barnet med badvattnet när vi lämnade katolicismen på 1500-talet?). Trots att världen har Dirk Willems, George Fox, Jakob Böhme, Emanuel Swedenborg, Gerhard Tersteegen, Emil Gustafson, Sadhu Sundar Singh, Hjalmar Ekström och inte minst David Petander. Om Petander skall jag nu berätta. Han är nämligen, enligt min åsikt, vårt vackraste svenska helgon. Han har kallats "en svensk Franciskus".

David Petander föddes 1875 i Göteborg, och växte upp i en varmt kristen familj, med stor omsorg för de fattiga. Han studerade teologi vid Uppsala Universitet och blev teologie kandidat (en motsvarighet till vår licentiatexamen) 1903. Under sin studietid var Petander mest ensam, han hittade inga värdiga vänner, och tyckte att studenterna och lärarna var slappa och utan idealitet. Hans plan var att bli docent i kyrkohistoria, men han lade plötsligt om sina planer och lät sig prästvigas. Han tjänstgjorde i Härnösand stift, främst i Ånge, fram till 1910. Han var en underlig präst, ett original, full av omsorg om de fattiga och svaga, och en sann asket.

David Petander kunde göra saker som att mitt i mörka natten öppna sin dörr för en larmande och svärjande drinkare, leda honom in i sin kammare och lägga sig själv på golvet för att bereda plats åt den druckne i sin egen säng.

Petander lärde att "man borde obegränsat, så långt man överhuvudtaget kunde, hjälpa dem som voro i nöd. Ja men, invände en gång någon, då blir man ju själv utfattig och hamnar på fattiggården. Petander svarade då mycket karakteristiskt: "Ja, vad gör det? Då kan ju himmelriket få följa med till fattiggården!"" (1)

Petander sade i en predikan: "Avfärda inte den fattige med en slant vid din dörr utan tag honom till dig som en broder eller syster. Vad en nödställd framför allt har rätt till är en plats vid ditt hjärta. Om du kastar en tusenlapp till en behövande och därmed tror dig ha gjort nog för honom, så har du begått ett brott mot honom. Men älskar du honom verkligen, så skall ditt hjärta alltid finna utvägar till att hjälpa honom på ett varaktigt sätt. Det är inte enbart pengar och ägodelar, som hjälper honom. Det är ditt förtroende, ditt hjärtas deltagande som han först och sist behöver." (2)

En vacker dag drog han till fjälls, och var borta en månad, ensam, med vandringar i fjällen, bön, tanketid, fasta och bibelläsning. När han kom tillbaka sade han i en predikan:

"Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönhus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande.” (3)

Till slut blev situationen ohållbar, kyrkan kunde inte längre finansiera Petanders prästtjänst. Brytningen blev välkommen; ”i en kyrka dit det fulla dagsljuset finner väg endast genom målade fönster blir det till slut för tungt och för kvavt, för tomt på himmelsk luft", sade Petander. (4)

Petander hade svårt för att vara både Guds och statens präst. Han ville bara vara Guds präst, och en vacker dag lämnade han sin prästtjänst för att börja leva som vandrarpredikant. Han fick tjänstledigt på obestämd tid.

" ”Nu går jag för att uttaga ett folk ur den nuvarande världsordningen” meddelade Petander innan han i november 1910 stilla lämnade sin fasta boning bakom sig för ett liv utan något ställe att vila sitt huvud." (5) Han delade ut allt han ägde till de fattiga innan han gav sig av. 

Petander vandrade omkring i mellersta Sverige i fyra år, predikande evangeliet om Himmelriket och behovet av omvändelse. När han vandrade genom landsbygden, knackade han på dörrar för att få härbärge, utan att säga sitt namn, för att inte få fördelar genom detta (han hade nämligen efterhand blivit en sensation i Sverige), och om han fick härbärge, hjälpte han till med olika sysslor på gården och i huset, tvättade smutsiga golv och högg ved, precis som luffare gjort i alla tider. Om han inte fick härbärge, gick han till nästa hus eller sov utomhus eller i någon lada. När han kom till en by eller stad, frågade han om han fick predika i de kyrkor han besökte. "De flesta präster stängde sina kyrkor för honom - det var ju faktiskt samhällsomstörtande läror, som han kom med.", skriver Efraim Briem (6).

"Han ville, att människorna skulle, liksom han själv hade gjort, taga Jesu ord på verkligt allvar och sälja allt vad de hade för att ge åt de fattiga", skriver Briem (7). Bl.a. detta gjorde att Petander anklagades för att förkunna gärningsfrälsning, en pest för lutherska kyrkan, och vissa menade att han var en villolärare. En gång sade Petander till en vän: "Allt ont har sagts om mig." Men Petander var ett ovanligt nyktert helgon, enligt Briem, han hade inte det där svärmeriet och den där känslosamma fanatismen som man kan stöta på hos helgon. När han predikade, vädjade han till samvetet och förnuftet, inte till känslorna, och han var ingen karismatisk talare, utan alltid lugn och sansad.

"Att något kallades umbäranden för himmelrikets skull ville Pastor Petander för sin del ej veta av. De funnos ej till för honom. Vi ett tillfälle, när vi lågo ute en natt, sade han med jubel i rösten: ”Jag är världens lyckligaste människa. Tänk, om kungen hade det så bra som jag”", skriver en av de som vandrade med Petander. (8)

En gång var det en som frågade Petander varför han alltid gick till fots, han som hade så mycket att säga, med en sådan viktig uppgift, måste väl använda sig av snabbare sätt att färdas, för att få mer gjort? Petander svarade då att han hade för bråttom för att inte gå, att han kom snabbare fram när han gick.

Petander var kristen anarkist, visserligen kallades han aldrig det, men man kan lista ut detta genom att studera honom. Den kristna anarkismens största namn Leo Tolstoj var hans kanske största läromästare. Han säger på ett ställe:

"Flyn makten! Endast en är det, som kan öva verklig makt. Det är han, som styr världen: Gud. Given honom makten! Honom allena tillkommer makt. Och flyn rikedomen! Det är ingen verklig rikedom i den. Den har rosor för den ene och törnen för den andre. Men med rosorna är det som med de konstgjorda rosorna: någon doft ha de icke." (9)

Petanders genomgripande anarkism kommer fram i uttalanden som dessa:

"Vem är den störste, den ypperste, den högste i mänskligheten? Icke fursten på tronen, icke penningfursten, icke konstnären, icke upptäcktsresanden, icke den andlige ledaren. Utan den som gör sig själv till den andres tjänare. Han är störst. - När husmodern blir sin tjänarinnas tjänarinna, och när arbetsgivaren blir sin arbetares dräng, då har mänskligheten kommit in på rätt grund. - All makt är en konkurrens med Guds makt och således något sataniskt. Endast en tillkommer makten: honom, som styr världarna." (10)

"Sveriges folk har aldrig varit ett fritt folk, ty den synden gör, är syndens träl." Men "den är fri, som inte behöver gå till rätta, inte döma, inte ta till svärd, inte dödar. Som kan gå i fängelse, ger sitt liv hellre än att döda. En sådan behöver ingen konung, ty han är själv en konung! För en sådan betyder det ingenting, om Sverige också skulle lyda under ryssen." (11)

Petander ville inte ha någon organisation runt sig, och ville inte starta någon ny sekt. Efter hans död fanns det visserligen "Petandertrogna" som bar hans budskap vidare, men rörelsen dog ut snabbt. Idag är han ganska bortglömd, den första och enda akademiska uppsatsen hittills om honom skrevs 2012 av Maja Ekström (se not 4 i essäns slut, där finns länk till uppsatsen). 2014 gav Olle Sahlström ut en bok om David Petander, som heter "Vi möts i lärkans sång. En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår".

"Han (Petander) sa till sina vänner att ”det behövs ingen organisation annat än som t.ex. hos lärkorna. De känna igen varandra på sången”. På det sättet skulle de som ville leva detta nya liv hitta varandra." (12)

Petanders anarkism tar sig också uttryck i att han mest gillade samtalsmöten hemma hos folk, han var en ringa föregångare till de samtalsmöten som kom senare med Oxfordrörelsen och AA-rörelsen.

Petander var en stor naturälskare. Det berättas om honom, jag vet inte om det är legender, att ofta när han vilade i någon skogsdunge under vandringen, kom det ekorrar och fåglar och satte sig på hans hand och axel. När folk frågade honom hur detta kunde gå till, svarade Petander: "Även djur är känsliga för kärlek". En gång när han gick genom en skog med en vän, pekade han på ett träd och sade "Se så verkligt!". Petander såg Gud i naturen, precis som hans stora förebild Franciskus av Assisi.

Huvudbetoningen i Petanders förkunnelse var på "Guds rike", "Himmelriket", han skulle ständigt tala om detta, och han lade stort fokus på omvändelsen och på etiken överhuvudtaget, starkt inspirerad av Bergspredikan, som han menade skulle uppfyllas bokstavligen. Han var även påverkad av den liberalteologi som fick sitt genombrott under hans studietid i Uppsala.

Petander samlade en hel del människor till sina predikningar. En sak som säger något om hur känd han var på sin tid, var att han en gång fyllde hela Örebro cirkus med folk som ville lyssna till honom, en lokal som rymde 1500 personer, och den blev överfull. Ja, han blev känd i hela Sverige på sin tid, en rikskändis, under namnet "vandrarprästen". Det finns sex biografier om honom idag (han själv skrev aldrig några böcker, av honom själv har vi bara några brev). Men han fick få efterföljare, vilket gjorde honom djupt deprimerad. Till slut var han utkörd både till kropp och själ, både av sorg och av för mycket arbete. När första världskriget kom vägrade han efterkomma mobiliseringsordern och ställdes inför krigsrätt i Sundsvall. Hans försvar för sitt beteende var att han tjänade endast en konung, Kristus. Han friades i rätten p.g.a. hans svaga hälsa, och en månad efter det, i oktober 1914, dog han av skadade lungor och utslitet hjärta. Hans sista ord var "Jag har givit mitt liv. Hur långt har Riket kommit?" Han blev bara 39 år gammal. 

Har Petanders förkunnelse om Himmelriket någon relevans idag? För mig, ateist som jag är? Jag skulle svara ja, i synnerhet om vi funderar ett tag på vad Himmelriket är för något. Petander var visserligen rätt konservativ i sin teologi, om man bortser från inflytandena från liberalteologin, han läste bara Bibeln, och trodde på den fundamentalistiska versionen av Jesu återkomst. Men tror inte du att han med Himmelriket som skulle komma, menade skapelsens återupprättelse? Det tror jag. Bland annat. Även om han klädde det i Bibelns mytologiska dräkt. Idag kan vi tolka det han sade utan mytologi, och finna hans budskap ytterligt relevant, mer relevant än någonsin. Idag tar vi konsekvenserna av att världen inte följde Petanders exempel, vår tid är inte främst tiden för Guds rikes ankomst, utan för den annalkande domen, Naturens dom över oss. Men vi behöver inte ge upp hoppet. Om vi skall lyckas undkomma domen i framtiden, måste vi vara långt mer radikala i vår omvändelse än Petander någonsin åsyftade; vi måste avveckla civilisationen, dvs. Babylon, så snabbt vi bara kan. Inget pekar emot att detta kommer att ske, men ändå måste vi arbeta för Naturens Paradis och hoppas om en mirakulös räddning för mänskligheten. Vi kan, om inte annat, rädda andra arter än mänskligheten från utrotning, om det blir för sent för mänsklighetens räddning, vilket det kan bli, och vi vet inte när vi korsar denna gräns, eller om vi redan har korsat den. 

Och sedan vill jag avsluta med något om min framtid. Jag har en lång historia med Petander, som började med att jag skrev en recension av Hulda Nygrens bok om honom i skolan när jag var tretton år gammal. Sedan har jag skrivit flera artiklar om honom genom åren. Idag betyder han så mycket för mig att jag skulle vilja bli hans efterföljare. Jag har tänkt att bli vandrarpredikant, en ateistisk vandrarpredikant, en naturens väckelsepredikant, och vandra Sverige runt för att predika om att vi måste återvända till naturen. Jag har tänkt vandra med Titti, och vi har redan börjat så smått med en pilgrimsvandring till Järna nyligen. Det här föredraget ser jag som min invigning till att bli Petanders efterföljare.

 

(1) Efraim Briem: "Helgon och helgonliv" (1942), s. 286

(2) Ibid. s. 282

(3) Hulda Nygren: "David Petander: Hans liv och förkunnelse" (1960), s.22

(4) Maja Ekström: En man som vågade tro (2012), s. 11, citerande Maria Jouvin: David Petander; hans liv och lära (1921), s. 4

(5) Maja Ekström: "En man som vågade tro" (2012), s. 11

(6) Efraim Briem: "Helgon och helgonliv" (1942), s. 289

(7) Ibid. s. 296

(8) Sigge Swensson: "Vandrarprästen: David Petanders liv och förkunnelse" (1933), s.64

(9) Sigge Swensson: "David Petander – Vandrarprästen, riksförkunnaren: Brev, anteckningar, förkunnelse under redaktion av Sigge Swensson" (1952), s.94-95

(10) Nils Tägt (red.) "David Petander - en svensk Franciskus. En bok om exemplets makt" (1996), s. 19

(11) Ibid. s. 40

(12) Olof Seger: "David Petander: En skildring av hans vandringsår" (1942), s.134

 (Pilgrimsvandring till Järna Hösten 2018) Foto Spaltro Titti

 

 

 

 

 

 

 

 

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela