Klimatpilgrimer

Angående skämt, så menar jag, som en hängiven skämtare i vardagen (det syns inte så mycket här på bloggen, här är jag mest allvarlig, känns som om världsläget är så allvarligt nu), att man får skämta om allt utom andra varelsers lidande, där går min gräns. "Psykisk sjukdom", "utvecklingsstörning" och sånt hör till det man inte ska skämta om, ty de blir till lidanden i vårt hårda samhällsklimat.

 

Men däremot menar jag att man får skämta friskt om det heliga (allt utom det onda är faktiskt heligt, så det är bra svårt att inte skämta om det heliga!), om Gud, Jesus, Anden, Helgonen, Bibeln och andliga sånger (tänk på boken "Humor i helgade hyddor"!) Särskilt om fundamentalistisk religion, som är så absurd och komisk. Om det finns en "gudom", tål den nog att man skämtar om den, ty helighet är bl.a. att man kan skratta åt sig själv, ja ta sig själv med en nypa salt. Det är bara psykopater, tyranner och fundamentalistiska sektledare som inte tål att man skämtar om dem. Personer med sund självkänsla deltar muntert i andras skämt om dem. Så ock "gudomen", vad den nu än är.

 

Faktum är att även i min moderförsamling, den extremt konservative, fundamentalistiske och puritanske sekten "Smiths Vänner", odlade man bibliska skämt, skämt som anspelade på bibeltexter och andliga sånger. Men det var alltid väldigt anständiga skämt. Jag tycker dock mycket om svart humor, makaber och absurd humor, och prutt-, bajs- och kisshumor, jag är i det stycket ett barn av min tid, och ser inget skadligt i det, bara att det behövs för att lätta på trycket i en förstörd värld. Ja, är inte humor en av de himmelska gåvor livet bär på? En glädjekälla? De fattigas glädje? Har inte humorn hjälpt många att uthärda andligt mörker och förtryck? Franciskus av Assisi lär ha haft sinne för humor, ja det har nog många naturbarnshelgon haft.

 

Jag har märkt att den bästa humorn skapas bland nära vänner med en lång gemensam historia, vänner som har sett de samma filmerna, läst de samma böckerna och har (eller har haft) samma livsåskådning. Bäst blir det när man känt varann sedan barndomen. Man kan nämligen anspela på så mycket som alla inblandade känner till. Humorn är nämligen de subtila nyansernas konst, allusionernas och anspelningarnas konst, bl.a. Humorn trivs dåligt i internationella, mångkulturella sammanhang, utan trivs bäst i det lokala, i enhetskulturen, i familjen, församlingen och stammen. Och det är också dessa vi är skapade till att leva i av evolutionen och "andevärlden", det är i enhetskulturer vi trivs bäst och blommar mest (detta utnyttjar sekterna maximalt!). Lokala, små, små enhetskulturer, sådana som vilda urfolksstammar har i skogarna, där alla kan de samma sångerna och de samma sagorna och myterna (jag menar inte att goda enhetskulturer kräver att alla tänker lika, bara att man känner till ungefär samma saker). Men låt oss för den skull inte bli rasister och främlingsfientliga, fascistiska Sverigedemokrater (de exploaterar, precis som sekterna, vår längtan efter enhetskultur), utan låt oss göra det bästa av situationen och ödmjukt ta konsekvenserna av att vi sålt vapen till öst och väst. Låt oss lära oss av främlingarna istället för att stöta ut dem ("ingen människa är illegal"!), och låt oss lära oss många språk, inte minst engelska (detta säger jag också till flyktningarna i Sverige, men lär er framför allt svenska, det är en helig plikt!), som överbryggar klyftorna och skapar förståelse. Ja, få saker är så bra för intellektet och bildningen som att kunna många språk och ha tillgång till flera olika kulturer. Sånt gör en vidsynt och tolerant, och man blir en diplomat, en försonare och medlare mellan kulturer, särskilt i krigstider. Själv håller jag på att fräscha upp mina kunskaper i ryska (bl.a. genom att gå på ryska gudstjänster!), för att kunna vara med och medla i ett eventuellt tredje världskrig mellan ryssar och amerikaner, ryssar och svenskar.

 

 

Och till sist ett larsiskt bibliskt skämt:

 

"Det var en gång tre messiaskandidater som hette Brölsus, Grillsus och Grälsus...."