Klimatpilgrimer

Det är vinnarna som skriver historien. Så ock inom kyrkohistorien. Vem är vinnarna i kyrkohistorien? Maktmänniskor för det mesta. Påvar, biskopar, präster och teologer. Babylonmänniskor. Det är de som gjort urvalet när det gäller vad vi ska skriva om och vad vi lär oss i böcker och skolor. Det är de som valt våra helgon. Våra främsta andliga förebilder.

 

Är det så konstigt att det blir ett dåligt urval när det är Babylonmänniskor som gjort urvalet? (tänk på att Ignatius av Loyola, en inkvisitor, är helgonförklarad i katolska kyrkan). Att få är verkliga helgon? Att vi har så få naturbarnshelgon, som har haft kontakt med naturen och sin djuriska natur, och istället så många civilisationsbyggande, kolonialistiska helgon? Varför är Franciskus av Assisi en sådan solitär som naturbarnshelgon? Och även han hade liten kontakt med det djuriska, och var dessutom katolik som sökte påvens godkännande. Katolicismen, kanske den mest brottsliga institutionen någonsin, om man tänker historiskt, och den var värst på medeltiden. 

 

Vilket lamt helgon Franciskus, vårt bästa kristna helgon bland dem som står i böcker, trots allt är. Han dög inte när jag skulle ha mina djupa utvecklingskriser för att förvandlas till vildman, till djurisk varelse, bli ett med min djuriska natur. Inga helgon dög då. Inte ens Jesus. Här uppenbaras det vilka som skrivit kyrkohistorien. Att den skrivits av män (sic!) som glömt naturen och det naturliga. Som valt omänskliga, onaturliga helgon åt oss i böckerna, helgon som är till lite hjälp när vi ska möta naturen, verkligheten. Jesus och kyrkans helgon frestar oss istället till att lägga ner vårt bondförnuft (tänk på hur Luther, om han kan kallas helgon, hatade förnuftet) spela roller, bära masker, idka självdestruktivitet (gå frivilligt till tortyrdöden!) och förakta och nedvärdera kroppen, kvinnan och sexualiteten. 

 

De flesta av de verkliga helgonen står tyvärr inte i kyrkans böcker. Knappt i sekulära böcker. Ty de uppskattas inte av maktens män, vanligtvis. De har vanligtvis inte de där vanliga religiösa grillerna i skallen som helgonen förväntas ha. De är ofta självständiga. De har sinne för hedendom, för glädje och skämt. Månne inte de verkliga helgonen mer står att finna bland anonyma luffare och anonyma heliga dårar genom historien, än i våra böcker, luffare och dårar som räddat sig just genom sin anonymitet, genom sin sunda självbevarelsedrift och sin förmåga att försvara sina fysiska (ofta bara sin kropp) och psykiska revir, som fått dom att smyga som rådjur, tassa försiktigt kring tårna på dem som faktiskt skrivit historien och kyrkohistorien, och som, likt tyranner, ofta inte tålt synen av helgon som skulle störta deras makt. 

 

Vad är resultatet av att vi inte serveras verkliga helgon som våra förebilder? Jo, att vi, när vi kommer i andliga utvecklingskriser inte får verklig hjälp till att orientera oss och inte förlora förnuftet, men att vi istället ofta hamnar på psyket istället, bl.a. för att våra helgon inte lär oss psykiskt självförsvar, utan vi går rakt in i lejonets gap, inkvisitorernas gap, nu som förr, ofta just de samma som har räckt oss helgon som inte lär oss sunt bondeförnuft och djurisk integritet. Vi saknar helt enkelt andliga mentorer och sanna själavårdare, äkta förebilder. Vad vi istället har är prästerskapets och psykiatrins förljugna skara * av andliga krymplingar, skapta av falska förebilder, falska helgon. 

 

En bra schaman med lång erfarenhet av naturens andevärld och naturlig, hednisk andlighet, var kanske vad vi behövde. Inte en Jesus, som gick rakt in i lejonets gap. Förnuftet måste komma tillbaka till helgonskapet. 

 

Men om man i sin andliga utveckling kommer till att kyrkans helgon inte duger längre, att man behöver bättre helgon som förebilder, eftersom man växt förbi kyrkans helgon, bl.a. p.g.a. för mycket hedniskt tänkande hos sig, vad blir reaktionen? Jo, jantelagen kommer upp, anklagelsen om hybris. Vem tror man att man är? Bättre än Jesus och Franciskus? Sådana anklagelser kan få vem som helst att krypa till korset igen och bli "ödmjuk", ställa sig in i leden igen. Men tänk om historien kryllar av helgon som varit bättre än Jesus och Franciskus, bara att de inte skrivits om, ty det tjänade inte kyrkans intressen? Så tror jag det är. Historien kryllar av andliga original och luffare och bydårar och schamaner som haft långt mer bondvett och en långt mänskligare och naturligare andlighet än både Jesus och Franciskus. Men det har varit folk som inte passat in i helgonstereotypen. De kanske skämtade för mycket och för makabert, pruttade för mycket, var för lortiga, och knullade för mycket? Helgonstereotypen har dödat månget naturbarns naturliga andlighet och fått honom att gå Babylonkyrkornas ärenden. Priset för att få sitt namn ingraverat i historiens annaler har ofta varit hög. Priset för ära är ofta korruption, nu som alltid. Men bättre att satsa på evighetens annaler än kyrkans och Babylons annaler. Då kommer inte döden som en så stor chock, ty då är liksom ens namn "skrivet i Livets, dvs. Naturens bok" (det är faktiskt naturen som är Livet, det har inte bibeltolkarna tänkt på när de tolkat Uppenbarelseboken 21:27: Aldrig ska något orent komma in i den, och inte heller den som ägnar sig åt skändlighet och lögn, utan bara de som är skrivna i Livets bok som tillhör Lammet). 

 

Våra största helgon, husdjuren och boskapsdjuren (livstidsfångar hela bunten! Lidandesgemenskap med Kristus!), får aldrig sitt namn med i kyrkans bok. De lyser starkast i Naturens, dvs. Livets bok, och detta faktum kommer man kanske att snubbla över den dag då det är dags att möta Verkligheten och gå in i de verkligt Saligas skara, bortom allt kyrkligt hyckleri, all trångsynt och onaturlig andlighet. Då märker du att den sanna andliga hierarkipyramiden inte är som kyrkans, med toppen upp (en där uppe, Gud) och botten ner (de fördömdas miljarder), utan den har toppen ned (maktmänniskornas relativt fåtaliga skara) och botten upp (alla Naturens oändligt många ickemänskliga varelser, ja kosmos själv). Då förstår du också att det inte är hybris att tro sig stå över de där på botten och de onaturliga helgon de valt ut, utan ödmjukheten är snarare att häva sig över dem och ingå i ett mycket ljuvare, oändligt stort sammanhang. 

 

Vi behöver mänskligare helgon.

 

 

P.S. Kom dock alltid ihåg att det ändå är en abyss mellan Franciskus och den rika överklassmannen från Östermalm som shoppar i shoppingcentret, när det gäller sann helighet (detta sagt till Franciskus' fördel. Bara för att ha lite perspektiv, och för att få oss att förstå hur djupt vi har fallit) 

 

 

 

* dessa två skaror är två sidor av samma mynt, de religiösa fundamentalisternas och de vetenskapliga fundamentalisternas präster och själavårdare