Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

Reflektioner kring tortyr. Av Lars Larsen

Publicerad 2018-11-23 13:55:00 i Antipsykiatri, Lidandet, Psykiatrikritik, Regnskogarna, Tortyr, Urfolk,

 
 
Det känns som att många människor har väldigt stereotypa föreställningar om vad tortyr är, hämtade från t.ex. medeltidens inkvisition och våra dagars tortyr av politiska fångar i diktaturer runt om i världen, och av terroristmisstänkta i Guantanamos och Abu Ghraibs fängelser. Det är ofta fängelserna man tänker sig att tortyren förekommer i. För det mesta räknas inte den tortyr som förekommer på sjukhus, i psykiatriska fängelser eller i djurfabriker. Tortyr kan också vara indirekt tortyr, så som att tvinga en människa att leva, som vill dö av goda skäl, dvs. långvariga, outhärdliga plågor som det känns som om endast döden kan rädda en från. En läkare kan faktiskt bli en plågoande som man är rädd för, och är det också ibland, mycket p.g.a. vår grymma, omänskliga lagstiftning. Detta är viktigt att inse och påpeka för att vi ska kunna skydda oss och kollektivt resa oss upp mot förtrycket. 
 
Jag har upplevt fyra sorters tortyr i mitt liv, av vilka jag vill nämna endast tre; kemisk tortyr (dvs. mina "antipsykotiska" psykmediciner), spännbältesläggning (dvs. att hela kroppen binds fast vid en säng så att man knappt kan röra sig) och isoleringscellsvistelse på obestämd tid. Den kemiska tortyren var värst (den var både fysisk och psykisk), bl.a. för att den varade överlägset längst och var på obestämd tid, vilket drev mig till ett ofullbordat självmordsförsök hösten 2008. Spännbältet var nästvärst, ty jag fick svår ångest där jag låg i en timme, ensam för det mesta (i Milano i Italien). Jag har aldrig hört dessa tre tortyrformer kallas tortyr, i Sverige. Men jag upplevde dem som tortyr. Kanske var jag överkänslig? Men många har känt som mig. I vilket fall som helst, om du har sådana plågor av en medicin att den driver dig till ett självmordsförsök, då tror jag att vi har att göra med kemisk tortyr (i mitt fall handlade det om namnlösa, svåra plågor i hjärnan och att jag hamnade i ett tillstånd av psykisk förlamning och en känsla av att vada i tjära psykiskt, att släpa mig fram genom dagarna, från att ha varit i ett ljuvligt tillstånd p.g.a. en råkostfasta som var det som ledde till tvångsvård). Politiska dissidenter som tvångsvårdades på mentalsjukhus för sina politiska åsikter i Sovjet, har också kallat den kemiska medicintortyr som de utsattes för, för den värsta formen av tortyr (uppgifter från professor Götzsche i boken "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" från 2016). Jag har för övrigt inte hört eller läst om någon som försökt ta sitt liv efter att ha blivit torterad på traditionellt vis, fram tills att jag googlade på det och fann bl.a. denna artikel, som bekräftar att isoleringscell av många upplevs som tortyr. 
 
Vilket hyckleri i Sverige när det gäller tortyr! Vi fördömer Saudiarabiens och Amerikas grymheter, men vad håller vi själv på med, som t.o.m. är s.k. "lagligt" och för det mesta lyckas undvika kritik från politiker och myndigheter? 
 
Det förekommer även lagligt sanktionerad tortyr av barn i Sverige, tro det eller ej. Läs då denna artikel, om en åttaåring som torterades med spännbälte, flera gånger i uppemot fem timmar, så att han ett tag slutade andas. 
 
Det finns många tecken på att civilisationen fyllt sina synders mått, ja även Sverige. I Brasilien tänker man skövla ett regnskogsområde större än Frankrike, på "laglig" väg, tack vare den nya fascistiska regeringen och den fascistiske presidenten Jair Bolsanaro som tillträder sin post i januari nästa år. Läs om det här. Det är planer så grymma mot världen och urfolken att det går mig över huvudet, jag har svårt att greppa det och sörja som man borde sörja. Man blir avtrubbad av denna mörka medeltid som vi lever i, där man ofta får höra om grymheter i samma storleksklass. 
 
 
Foto av Titti spaltro

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela