Klimatpilgrimer

Att säga att det att vara god är ett krav, är ett hån mot godheten. Ty att vara god är en gåva, den sannaste gåvan av alla, ty det är det som gör en verkligt lycklig, mer lycklig än andras godhet mot en själv. Den som känner godheten som ett krav över sig, har missförstått saken, ja har väl trauman av att någon försökt tvinga på en förmågan till godhet med lagar och regler och straff och hot, och en sådan människa måste se upp så den inte suktar efter sopor istället för det sanna guldet i tillvaron, som ju godheten är. Tyranner kan nämligen få en att sukta efter sopor (som deckare och kvällstidningsskvaller) om de har lyckats förstöra godheten för en genom att förvandla det till ett krav som skulle vara en gåva, samt genom att komma med vidriga, onaturliga krav som ingen kan någonsin göra av hjärtat (som kraven att jobba likt maskiner i fabriker). Att ta emot godheten som gåva i sitt inre - se där rättfärdiggörelsens innersta väsen, vad frälsningen handlar om, och det kan man bara genom att först befrias från "lagen", från kravets perversioner, så att man ser godhetens ljuvlighet, vilken lycka den ger en människa, och det ser man först i Jesu och helgonens och de fångna djurens anleten, när man riktigt känner sig älskad av dem, och ser vilken glädje denna kärlek skänker dem. Godheten måste liksom inympas i den fördärvade själen genom andras godhet, inte genom lag, krav, hot och straff. Det som sker i det förstnämnda fallet är att lagen förvandlas till evangelium, och kravet till gåva, genom att man älskar lagen och kravet djupt inifrån. Man kan aldrig gå förbi lagen och kravet (den objektiva moralens sanna, inre lag och krav), bara förvandla dem genom kärlek till gåvor.