Klimatpilgrimer

Min erfarenhet av psykiatrin (som är rätt stor) säger mig att det är psykiatrin som idag har rollen av gamla dagars tukthus (utan tukthusens straffarbete, men jag tycker att påtvingad sysslolöshet, som är så vanlig på psykavdelningarna, kan vara värre än straffarbete, ty vi är skapta av evolutionen att röra oss och vara sysselsatta), förutom kriminalvården, psykvården fungerar som en slags "uppfostringsanstalt" för människors psyken, där man ska tvingas, pressas in i de färdiga accepterade psykiska modeller som civilisationen har fött fram.

 

Psykiatrin har också rollen av gamla dagars skampåle, för det är få saker som är så belagt med stigma, så skambelagt, som att vara s.k. "sinnessjuk", inte minst s.k. "schizofren", och ha hamnat i psykiatrisk tvångsvård. Det kan spoliera din karriär.

 

Psykiatrin liksom kompletterar kriminalvården, den är litet annat än kriminalvårdens förlängda arm, som tar hand om alla de förseelser (inte minst tankemässiga, psykiska sådana), som inte kriminalvården kommer åt genom lagens arm. Mentalvårdslagen tar över istället.

 

Jag har hört och sett så mycket av hur psykiatrin låser in folk, inte för att de är "sinnessjuka", utan för att de begått förseelser som inte lagen kommer åt, men som mentalvårdslagen kommer åt. Inte minst "psykiska förseelser", som att påstå att man är Jesus reinkarnerad * eller liknande ting. Och detta trots att man ibland inte har gjort en fluga förnär. Men också små förseelser som inte har något med det mentala att göra, det har jag hört berättas.

 

I gamla dagar uppfostrade man vilda barn i skolan med lärarens käpp på fingrarna och baken, och liknande ting, idag gör man det samma med psykmediciner som skadar barnens hjärnor (bl.a. amfetamin för s.k. "ADHD", en påhittad sjukdom som psykiatriska knarklangare behöver för sin bisnis), och sedan påstår man att vi gjort framsteg! Jag hade föredragit käppen, faktiskt. Slag med käppen går nämligen över rent fysiskt, men hjärnskador kan vara för livet. Det samma händer med vuxna, förr var det tukthus för lösdrivare som inte var listiga nog i sitt lösdriveri, idag riskerar man psykiatrin och tvångsmedicinering om man är en alltför avvikande luffare och hemlös, utan jobb. Jag minns en traumatisk upplevelse med en psykvårdare på Jorvs låsta psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, som när jag blev tvångsmedicinerad, sade åt mig att min uppgift här på avdelningen var att arbeta med mina psykmediciner. Jag upplevde det som ett ohyggligt hån, en skymf, som grövsta mobbning och cynism (med tanke på hur djupt jag plågades av medicinerna). Den psykvårdaren, (som i övrigt också påminde lite om en naziväktare och nån sorts halvdemon både i sin machoutstrålning och sitt machouppförande och i hur han vakade över mitt psyke för att få tillfälle att kasta sig över det med sina vidriga gifter (1) och hur han talade hånfullt om hur jag vandrat från Åbo till Kyrkslätt (150 km) iförd munkkåpa), upplevde jag en gång på luffen i Spanien, som "satan i mitt liv", i någon sorts mystisk upplevelse av förståelse av vad som egentligen hänt mig. Sådana trauman har han satt i mig, och jag är livrädd för att komma i hans klor igen på Jorvs psykiatriska avdelningar. Han må i verkligheten vara hur god som helst, men detta var de spår han satte i mig. Jag vill inte demonisera honom, jag har förlåtit honom, men hur han uppförde sig, säger något om vad civilisationssystemet skapar i människor, och vilka människor psykvården egentligen har samvete att släppa in till vårdandet av några av de mest sårbara och sköra och utsatta varelser vi har här på planeten. Och jag kallar inte det här för vård, det är straff, för mig. 

 

Enligt den kristna myten plågar demonerna i helvetet de fördömda med allehanda verktyg, men psykiatrin plågar vår tids "fördömda" med plågsamma kemiska gifter (2), som i vissa fall driver folk till självmord (de drev mig till ett ofullbordat självmordsförsök hösten 2008. Jag har hört andra liknande historier). Men i verkligheten har jag bara träffat hyggliga patienter på de avdelningar jag varit på (11 gånger sammanlagt har jag varit inlagd, jag har bred erfarenhet här!), människor som varit ojämförligt hyggligare än personalen, och som stundom varit mina sanna terapeuter, där jag ofta bara mött professionell kyla, ointresse och tidsbrist från personalens sida. Gissa vem som är syndarna i verkligheten på avdelningarna, vem som behöver "frälsning" här! Regeln är att hyggliga människor som brutit psykiska normer, och kanske i vissa fall även blivit skadliga för sig själv och störande för andra (dock inte brottsliga), kommer till de vanliga låsta psykiatriska avdelningarna, medan de brottsliga galningarna kommer till rättspsykiatriska avdelningar, mer helvetiska än de vanliga avdelningarna. Jag har aldrig varit på rättspsyket.

 

 

 

* Varför är detta så ohyggligt inflammerat i vårt samhälle? Är det för att vi tillbett Jesus som den allsmäktige Guden i flera tusen år i väst? Eller för att civilisationen korsfäst Jesus och allt han står för, både fysiskt och andligen? Och gör så än idag? Upplevs han som ett hot av psykiatrikerna? Få blir tvångsvårdade för att de tror att de är Stålmannen eller Tor eller Odin, men när man tror att man är Jesus, kan man bli så grymt behandlad att det trotsar all logik. Om nån kom till mig och sa att dom var Jesus reinkarnerad, så skulle jag väl bara bli förvånad, och säga; "Ja, man kan ju hoppas att du "är" det, och uppfyller rollen väl, ty en frälsare är vad mänskligheten behöver idag, mer än något annat!" Eller som min vän gamle Rolf sa till mig en gång: "Världen behöver en Jesus."

 

Och varför är folk så snabba med "labeling" (etikettering) av de som säger de är Jesus, man avfärdar dem som schizofrena och isolerar dem, istället för att försöka förstå dem, vad det var som gav upphov till denna tro, och vad man kan lära sig av det hela.

 

 

(1) Han frågade en gång om jag tänkte på döden, när jag hade självmordsdepression på avdelningen och bara kunde tänka på hur jag skulle ta mitt liv, p.g.a. den fruktansvärda behandlingen jag fick där, och jag svarade "sådär filosofiskt", för jag vågade inte säga sanningen till en som bara ville tvinga i mig plågsamma gifter när jag visade mig svag.

 

 

(2) Jag vill dock inte säga att psykvårdare och psykiatriker är onda som demoner, "är demoner". De fattar helt enkelt inte vad de gör. Likheter finns förvisso. Men jag vill inte demonisera dem.