Klimatpilgrimer

Förra året kom teologerna Patrik Hagman och Joel Halldorf (jag känner båda!) ut med en viktig bok, "Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker" (se en artikel om den här), där de kritiserar Luthers syn på nåden och rättfärdiggörelsen. Jag har i detta blogginlägg nyligen kritiserat samma sak, och nu ska jag fördjupa lite min syn på saken.

 

Den salvationistiska religionen, att människan måste bli frälst, är en rätt ny företeelse. Man finner den inte hos de vilda urfolken, och inte heller i hedendomen, såsom t.ex. den nordiska asatron, som frodades långt fram på medeltiden. Den uppstår med de stora världsreligionerna, kristendomen, islam, judendomen, hinduismen, buddhismen och därmed besläktade religioner. Och dessa religioner har alla gemensamt att de är civiliserade religioner, religioner som uppstått ur civilisationen. Det är som om den civiliserade människan känner att något är så fel med hennes livsstil att man måste bli "frälst", och att människan är ond i sin natur, och måste få en ny natur i frälsningen.

 

Men du hittar ingen föreställning om att människan är ond i sin natur, eller har arvsynd, hos de vilda urfolken. Och därför behövs heller ingen frälsning. Du finner istället en ljus syn på människans natur, att hon är gudomlig till sin sanna natur, tillhör paradiset från födelsen, och hon kan inte göra något som kan förstöra paradiset i henne. Helvetet (varken ett begränsat sådant eller ett evigt sådant) finns därför inte heller i de vilda urfolkens andevärldar, ej heller i asatrons andevärldar.

 

De civiliserade religionerna har sett att den civiliserade vuxna människan är fördärvad, däri har den rätt. Men de har spunnit mytologier kring detta, såsom tron på arvsynden och att människan skulle vara ond innerst inne, till sin sanna natur, och förtappad i sig själv om inte Gud skulle gripa in och frälsa henne. Detta har lett till många underliga och destruktiva konsekvenser för teologin och livsföringen. Det leder ytterst till misantropi, ett hat mot människan, och till att man kan förgripa sig på människan och förslava och plåga henne mentalt och fysiskt, i Guds namn, eftersom man menar att hon annars skulle riskera evigt helvete. Och det leder till att man misstänker alla människans naturliga goda prestationer, dvs. de utan Gud, som något fördärvat. Luther hamnade i detta, att han inte ville ge erkännande till människans naturliga godhet och de gärningar som framsprang ur detta, utanför religionen. Det skapar ett förakt för naturreligion, att man kallar vilda urfolk för "hedningar", förakt för sekulär konst och kultur, förakt för kroppen, förakt för sexualiteten och förakt för kvinnan. Man skapar en mängd komplexer i människan, man får inte vara sig själv, med en naturlig självrespekt och självuppskattning, utan man ska krypa inför Gud och tigga om nåd. Är detta ödmjukhet? Jag skulle kallade det själva ödmjukhetens yttersta förvrängning, falsk ödmjukhet, en ödmjukhet som kryper för tyranner och inte kan erkänna det som faktiskt är bra med en själv. Sann ödmjukhet är att ha en realistisk uppfattning av sig själv och omvärlden.

 

Denna lutherska teologi leder också obönhörligt till att man frånkänner de goda gärningarna sitt värde när det gäller att leda människan ut ur civilisationshelvetet, Babylon, det som frälsningen faktiskt handlar om (tänk på Kristen i den klassiska boken "Kristens resa" av John Bunyan). Vad är omvändelsen om inte en gärning, en akt från människans sida? Om man vill återvända till naturens paradis, kan man inte fortsätta leva som Bill Gates, bara man ber en frälsningsbön och tigger om Guds nåd. Det funkar bara inte så. Nej, man måste då följa helgonens exempel och börja ge allt man äger till de fattiga, precis som Jesus sade att man skulle göra (Matt. 19:16-22 och Lukas 18:25 ) *. Något annat blir bara en skenfrälsning, "smetfrälsning" för att tala med Wetterlund. En annan sak är att man måste få kärleken uppenbarad för sig för att överhuvudtaget kunna bestämma sig för detta, och detta är en nåd, men man blir inte frälst bara av detta. Man måste också faktiskt själv gå in i frälsningen, som finns i helgonens livsstil utanför Babylon. När man lämnat Babylon, är man frälst. Först då. Det är den enda sanna befrielsen, om man ska tala om befrielse. Vad återstår annars? Livslångt slaveri under Babylonsystemet, både mentalt och fysiskt. Kan man kalla det frälsning? Det vore en bra futtig frälsning, om det bara var att slaven kände sig förvissad om sin slavdrivares nåd, men hölls kvar i slaveriet resten av sitt liv. Slaven blir frälst när han lämnar slaveriet, det är detta som är den verkliga befrielsen. Och då måste han aktivt medverka. Nåden finns där, men om inte han medverkar, har han inte tagit emot nåden. Tro utan gärningar är död, som Jakob sade i Jakobs brev i Nya Testamentet (Jak. 2:17, det är betecknande att han säger det i samband med varningar för att inte ta hand om de fattiga). Först när tron tagit sig uttryck i gärningar som verkligen befriar en från Babylon, är man frälst, då har man verkligen tagit emot nåden i sitt hjärta. Allt annat är bara hyckleri.

 

Men vad om Babylon lägger sig emellan och hindrar ens befrielse, så att man måste slava resten av sitt liv? Ja, jag vet något om detta, som en som psykiatrin har försökt hindra att bli befriad, men jag kan säga att det finns alltid en utväg, men den går genom många prövningar. Man måste vara beredd på fångenskap och misshandel, men detta är inte att berövas frälsningen, det är bara System-människornas svartsjuka, som vill att alla ska ha samma helvete som de själva. Men jag vet att än idag är det möjligt att bli en helig dåre och leva som hemlös tiggarmunk och luffare.

 

Men vad leder detta till för en konklusion? Jo, att de flesta inom den kristna kyrkan inte är frälsta. De lever precis som alla andra Babylonmänniskor, och de har därmed inte tagit emot nåden i praktiken, och får ett tungt liv som konsekvens. Ty de har stängt sina öron för de fattigas, djurens och naturens rop om barmhärtighet, och ingen som systematiskt plågar andra bör ha rätt att kalla sig frälst. Man är inte frälst om man ligger i synden, lever i synd, så har man ofta sagt i kristenheten, man är frälst om man är fri från synden men stundom faller för frestelsen till synd. De flesta "kristna" ligger i synden, lever precis som alla andra i civilisationen. Ty de fortsätter vara med och förstöra den här planeten och förslavar varandra och djuren, direkt eller indirekt. Systematiskt.

 

Vem är frälsta bland människorna här i västvärlden? Ja, det är dem som de kristna fundamentalisterna inte sällan räknar som förtappade; alla möjliga slags rebeller, anarkister, miljöaktivister, djurrättsaktivister och andra "obehagliga" rättviseaktivister, "efterblivna", bydårar och galningar som får utstå förföljelse för sin övertygelses skull. De som kommit i kläm mellan Systemets kugghjul, ty dit kommer man förr eller senare som frälst. Att man kommer dit, är liksom för mig själva inseglet på att man blivit frälst. Paradoxalt nog. Man blir ju grus i maskineriet. Men det är också helt i harmoni med Jesu bergspredikan, där han sade i Matteus evangelium 5:10-12:

 

"Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen.  Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder."