Klimatpilgrimer

Antingen 2009 eller 2010, när jag levde som hemlös vildman i Åbo, hände följande lustiga grej:

 

Jag levde ju på den tiden nästan som en hemlös hund, jag hade förälskat mig i hundarna och kände mig adopterad av dem. En vacker dag kom jag in i en frikyrklig församling, en liten församling som höll till i en källare i Åbo centrums utkanter. Pastorn kom genast emot mig, och började prata med mig, tillsammans med en annan äldstebroder. De var uppenbart oroade av mitt vilda beteende (jag hade inte gjort något särskilt, uppförde mig bara som barn och hemlösa hundar), och frågade mig vilken ande jag var besatt av. Jag svarade att jag var inte besatt av någon demon. De fortsatte sätta press på mig, för att få det svar de ville ha. "Vilken ande är du besatt av?", fortsatte de. Till slut, efter en stunds fundering, sade jag, för att tillfredsställa dom: "En hunds ande". Och då blev de genast fulla av iver, uppsluppna av att ha fått bekräftelse på sina aningar, och frågade om de fick be för mig. Nej, det ville jag inte. Något mer minns jag inte av detta.