Klimatpilgrimer

Den ungersk-amerikanske psykiatriprofessorn Thomas Szasz (1920-2012) var en av de ledande figurerna inom den antipsykiatriska rörelsen. Han menade att behandlingen av "mentalsjuka" liknar medeltidens häxförföljelser, med metoder som i grymhet kan liknas vid dessas. Han ville inte tala om psykisk sjukdom, utan ville istället kalla det "livsproblem". "Psykisk sjukdom" har ingen biologisk grund i hjärnan, så att det skulle vara fel på hjärnan rent biologiskt, menade han. Det fanns inga vetenskapliga belägg för detta (och heller inte senare har man hittat några sådana, däremot skapar de psykiatriska drogerna fel i hjärnan, och det kraftigt också). 

 

Jag håller med. I samma anda skulle jag vilja säga att idag har orden "psykos", "psykotisk" och "schizofreni" blivit så laddade av maktmissbruk och förföljelse av psykiskt avvikande och oliktänkande, att det börjar likna på hur ordet "häxa" använts historiskt. Att kalla någon "psykotisk" är som att kalla denna "häxa" i gamla dagar. Det är lika mobbande, lika sigmatiserande, lika förföljande och politiskt farligt som att man på 1600-talet kallade någon "häxa" (se artikel om häxprocesserna i Sverige här). Lika riskabelt för den som får stämpeln (veteranpsykiatrikern Peter Breggin säger att det att gå till en psykiatrikers mottagning idag är ungefär det farligaste stället du kan hamna på). Idag har ordet "häxa" mist sin politiska farlighet, ingen blir förföljd för att bli kallad "häxa", det är ungefär som att säga "din jävel". Men om du kallar din arbetskollega "häxa" i offentligheten blir det ramaskri bland dina arbetskolleger, även om de också inte gillar denne kollega, ty det anses som mobbning. Om du kallar din arbetskollega "psykotisk" om hon avviker psykiskt, utanför de vedertagna normerna, kommer ingen att säga ett skit om de håller med dig om att kollegan är "psykotisk". Det är totalt accepterat. Även om det leder till din arbetskollegas psykiska undergång på dårhuset, så att hen resten av livet lever som en skugga av sig själv, nerdrogad, ensam och utstött, utanför arbetslivet med djupa skador i hjärna och kropp p.g.a. de psykiatriska gifterna.  

 

Det här är så grymt och ruttet och vidrigt att man kan koka av ilska. Vi verkar tro att vi är moraliskt rena när vi tar avstånd från historiens grymheter, från fascism och häxbål, alltmedan vi är totalt blinda för vår tids värsta fascism och häxbål, den grymma förföljelsen av de psykiskt avvikande, både bland barn, vuxna och åldringar. Vi deklarerar vårt motstånd mot tortyr, alltmedan vi bakom kulisserna överger vårt samhälles svagaste till grymheter som är så utspekulerat subtilt djävulska att vi inte ens märker deras grymhet; kemisk lobotomi, att tvinga massvis av svaga, sköra människor att bli knarkare på fruktansvärda droger, att driva människor till självmord mm.

 

Jan Guillou borde inte ha skrivit boken "Häxornas försvarare (2002)", utan en annan bok, nämligen "Mentalpatienternas försvarare". Det hade varit moraliskt rakryggat på riktigt. Att försvara vår tids kättare. Du får ingen på halsen om du försvarar 1600-talets "häxor", men du kan nog få problem om du får psykiatriker på halsen. 

 

Det är så lätt att se historiens grymheter, och så svårt att se vår tids motsvarigheter till dessa grymheter. Särskilt om du står på maktens sida, som Guillou gör. Ty vår tids motsvarigheter till historiens grymheter liknar ofta inte på de historiska grymheterna. De grymma skulle inte ha fått det igenom om deras grymheter hade liknat på Hitlers. Grymheten måste ständigt ta nya, oigenkännliga former, och det har psykiatrin sannerligen gjort, ty motståndet mot detta själsslaktsapparat är minimalt. Psykisk tortyr går inte alls att spåra lika lätt som fysisk tortyr, kemisk lobotomi inte alls lika lätt som fysisk, kirurgisk lobotomi. Vår tids fascister känns ofta inte igen som fascister.

 

Jag har ett förslag: kan vi inte börja prata om de s.k. "psykoserna" med termer som "andlig förvirring" och "livsproblem" istället för giftiga, livsfarliga ord som "psykos" och "schizofreni", som varit med och drivit mången själ till självmord? De giftiga orden för med sig en stigmatisering som de "mentalsjuka" ofta sedan bär resten av livet, och som får människorna att tro att de är obotligt sinnessjuka. Ordet "andlig förvirring" ger intryck av att det är något övergående, något som kan läkas på naturlig väg (och det gör det faktiskt, om inte psykiatrin blandar sig i för mycket!), vilket inger hopp, både för den drabbade och dennes omgivning. Det är när vi tappar hoppet för någon, som vi överger dem till helvetet, till tortyr, ja till plågor för resten av livet. Det är ett brott att tappa hoppet för en människa, det är att demonisera denna arma varelse, något som rättfärdigar tortyr. 

 

Jag minns första gången jag var tvångsvårdad på Jorvs psykiatriska avdelningar i Esbo, Finland, och jag pratade på ett vårdmöte med min psykiatriker om utsikterna att kunna bli frisk. Jag frågade henne om jag inte kunde läkas på naturlig väg, så att jag kunde sluta med dessa fruktansvärda psykmediciner. Nej, sa psykiatrikern, det går inte. Du måste äta psykmediciner resten av livet. 

 

Det var en chock för mig att höra detta. Det var med och förlamade mig psykiskt. Ja hela vistelsen på detta helvete till psykiatrisk avdelning, hade en förlamande verkan på mitt psyke. Det var som om det stod på dörren till avdelningen "Ni som går in här, låt hoppet fara", såsom det stod över porten till helvetet i Dantes Den gudomliga komedin. Så upplevdes det. Så plågsamt var det där, och så litet hopp gav psykvårdarna och psykiatrikerna oss patienter. 

 

Hoppet är faktiskt allt vi har. Utan det tar vi livet av oss, detta som är så vanligt bland mentalpatienter. 

 

Att beröva en människa dess sista hopp är grovt kriminellt, brutalt, psykisk misshandel av värsta sort, ja andlig terror. 

 

Jag tror inte psykiatrikerna fattar vad de håller på med.