Klimatpilgrimer

Vi vandrar för klimatet, och vårt huvudbudskap är att bara en avveckling av civilisationen och en återgång till en naturlig livsstil på landsbygden och i skogarna, kan rädda klimatet och miljön. Vårt pilgrimsmål är detta, ingen fysisk plats.

Något om att helga sabbaten och något om kyrkans förvärdsligande. Av Lars Larsen

Publicerad 2018-11-18 15:27:00 i Babylon, Kristendomskritik, Kyrkohistoria och allmän historia,

Missionskyrkan i Uppsala var stängd igår, på lördagen. Det fick mig att fundera över hur typiskt det är, och hur lite kyrkorna i stort bryr sig om sin kyrka (är den en hobby?, kan man undra. Borde inte den vara hemmet nr.1?) och sina besökare och alla hemlösa, de skulle ju kunna ta emot besökare och hemlösa på skift, de är ju ofta tusentals medlemmar, i större städer, men de bryr sig inte om att göra detta ens på sabbaten, lördagen, judarnas högtidsdag, trots att deras grundare, den mytiske Jesus, var jude. Så lite respekt för sin grundares religion, trots att de alltid ska yvas över sin kärlek till Israel. De har tagit så avstånd från fariseernas sabbatsregler på Jesu tid, att de har gått till andra ytterligheten; de besöker inte ens sin "synagoga" (kyrka) på sabbaten, släpper inte andra in heller. Bara ett totalt uppgående i Babylons seder och bruk, med samma andliga kyla, förvandlande sin kyrka till en vanlig konsertlokal och ett andligt underhållningscenter för andlig konsumism, utan förpliktelser, utan verklig vardagscommunity, och under allt - bisnis.
 
Det hela är som Jesus lär ha sagt till fariséerna; "Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in." (Matt. 23:13). Kyrkorna genom att ha dörrarna låsta för det mesta, både till sina kyrkor, sina böcker (ofta), och sina teologiska föreläsningar vid högskolor och universitet (en bitter personlig erfarenhet!). Dörrarna är ofta bara öppna när det är andlig underhållning av ytligaste sort. De nya kyrkorna fortsätter att uppstå som svampar i skogen runt omkring i världen, men alla har de glömt en sak; urkyrkan. Att vara som och leva som urkyrkan, i små fattiga husförsamlingar, farliga för Systemet, förföljda och trakasserade av myndigheterna p.g.a. alltför anarkistisk förkunnelse och liv. Att man bara accepterar en regent; Kristus, Kristusanden inom oss.
 
De kristna kyrkorna i väst har totalt assimilerats i Babylon, inte minst frikyrkorna, såsom Pingstkyrkan (minns ni mina ropaktioner i den?), inte minst. Dessa har gått från att vara religionsfrihetens pionjärer till att bli nästan lika förtryckande som statskyrkan var innan religionsfriheten kom, genom sin förtryckande Kristdemokratiska ytterhöger-George W. Bush-politik.
 
Det känns som om de har avfärdat den anarkistiske rebellen Jesus med en klackspark.
 
 
Foto av Titti Spaltro
 
Jag finner mig således inte hemma i ett enda kristet kyrkosamfund i Sverige, de är alla i samma babyloniska anda, mer eller mindre. Ty jag saknar urkyrkan, det är bara den jag vill ha. Istället trivs jag bättre i sekulära små litterära sällskap som Romantiska Förbundet. Och för min andliga ateism finns det ingen plats i de flesta kyrkor.
 
 
P.S. Jag märkte just nu genom att googla lite att det finns ingen svensk bibelordbok för Nya Testamentet (en sån där med hjälp av vilken man kan slå upp i Bibeln med hjälp av ett stickord) på nätet (Bensows ordbok för GT finns). Säger något om hur lite de kristna i Sverige bryr sig om Bibeln egentligen.
 
Foto av Titti Spaltro
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Titti Spaltro och Lars Larsen

TITTI SPALTRO: Född 1965, halvt italiensk och halvt svensk, fotograf, filmare och poet. Bor i Stockholm. Har gett ut en diktsamling tillsammans med Lars Larsen, sin ex-pojkvän, som heter ”Naturens återkomst”, på Fri Press förlag 2018. Har fotat hemlösa under lång tid, och medverkat i en fotobok om dem, ”Utanför” tillsammans med Mattias Nilsson. Har haft en fotoutställning "kollektivliv" både i Stockholm" (2016) och Åbo (2017), ett femårsprojekt som handlar om vardag och fest i två kollektiv i Åbo. Håller också på med ett filmprojekt om södra Sveriges ekobyar, som hon filmat under en lång vandring till Skåne och tillbaka, tillsammans med Lars. _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ _________________________________________ LARS LARSEN: Född 1984 i Finland, norrman, bor i Stockholm, poet, ekoteolog och ekofilosof (dock inte en akademisk någondera) kallas även ”Munken” (han är munk i en egenstiftad klosterorden, Den Heliga Naturens Orden), själv kallar han sig "Skogsmannen Snigelson” p.g.a. vissa starka band till naturen och djuren, grundlagda bl.a. genom många års hemlöshet som boende i tält, kåta och hydda i Flaten naturreservat och Nackareservatet. Debuterade som poet 2007 med "Över floden mig" på eget förlag, har också gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" på Titel förlag 2010. Har gett ut diktsamlingen "Naturens återkomst" på Fri Press förlag 2018 tillsammans med Titti, sin ex-flickvän. Lars är städare och byggmålare till yrket. Han lever som frivilligt hemlös och bor i skogen utanför Stockholm. Han avstår från copyright till allt han skrivit här på bloggen. Titti Spaltros texter och bilder är dock copyrightade. Annars är texterna här en del av "Public Domain". Man når Larsen i kommentarfältet på bloggen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela