En pessimists angrepp på paradiset
I Thorsten Thuréns (han är docent i journalistik och fil.lic. i historia) bok "Pessimistiska manifestet" (2018) frågar författaren dystert "Var det tråkigt till och med i paradiset?"
Vad ska jag svara, med min filosofi "paradisismen", som menar att naturens innersta är paradiset? Ja, jag skulle väl säga att den där Thurén är en sån där typisk civiliserad typ som förlorat tron på livet av ren och pur civilisation, som lever så tråkigt att han ska projicera denna tråkighet på allt. Djur har inte tråkigt, förutom dem vi förpassar till en tråkig tillvaro, husdjuren och boskapsdjuren. Den som lever ett tråkigt liv, han blir tråkig, och han känner att livet är tråkigt. Så enkelt är det.
Thurén skulle må bra av en äventyrlig luff, eller något som piggar upp honom och får honom att känna det nakna livets livgivande krafter (sova ute i skogen en kall höstnatt, kanske? Gå barfota i snön?)
Thuréns resonemang påminner mig om filosofen C.D. Broad som hoppades att det inte fanns något liv efter döden, ty han skulle få tråkigt efter några tusen år. Vad skulle han ta sig till när han lärt alla världens femtusen språk?
Broad, liksom Thurén, kan inte fatta evighetens väsen, ty de lever inte i detta väsen, och då blir t.o.m. andevärlden tråkig, denna värld som de troende och poeterna har längtat till och sjungit om i tusentals år. Att projicera civilisation på denna värld, gör den förstås tråkig, ty civilisationen är det tråkigaste som finns i kosmos.
Och det är betecknande att bekymret för om paradiset blir tråkigt kommer från vetenskapsmän, inte från helgon, heliga dårar, mystiker, profeter, munkar och nunnor, dessa som lär vara mer bekanta med andevärlden än vetenskapsmännen. De förra har längtat efter det eviga livet med en ofattbar, vän och öm längtan, uttryckt i tusentals sånger om himlen.
Man tror lätt att man tappar livslusten alltmer desto äldre man blir. Men varför är det då så vanligt med tonåringar med depression, medan man kan hitta mycket livsglada gamlingar, som är i full vigör (tänk på Carl-Göran Ekerwald)? Det är något som inte stämmer här, i tesen att ju längre man lever, desto tråkigare blir det. Snarare är det så att ju mer etablerad och civiliserad och borgerlig man blir (detta blir oftast starkare ju äldre man blir), desto tråkigare blir man som person, och då blir också livet tråkigare.
Foto av Titti Spaltro
